Var är Siri?

130 baht för frukost, Witching Well
Jamie bankade rutinerat på dörren vid tiosnåret, och den här gången hade jag faktiskt hunnit längre än att separera huvudet från kudden och visualisera tandborsten. Frukost intogs på Witching Well, vars smoothie visserligen inte lever upp till de på Pai Country, men som kompenserar detta med att vara ett otroligt mysigt ställe.

150 baht för minivan, Pai - Chiang Mai
Jag vet inte hur många gånger jag var på väg att boka om biljetten men en bergsväg, två åksjukepiller och tre timmar senare hade jag slutligen tagit mig till Chiang Mai. Kan erinra mig en våg av illamående och att ha vänt ut och in på väskan i jakt på åksjukepiller nr 2; i övrigt är resan ett töcken.

268 baht för buss, Chiang Mai - Kamphaeng Phet
På plats i bussen framkom det snart att alla högtalare utom den ovanför mig var ur funktion, något chauffören löste genom att helt enkelt skruva upp volymen maximalt. Högtalaren gjorde därefter en heroisk insats med att på egen hand förse alla med nasal karaokemusik. Jag, jag hade nog föredragit att genomlida den sex timmar långa resan i... eh, plågsam tystnad. Men det är ju jag det.

Med ca fyrtio minuter kvar fick jag och ytterligare en tjej masa oss fram i bussen och sätta oss på trappavsatsen vid chauffören, troligtvis för att ge plats åt de påstigande som skulle vidare till Bangkok. Thailändsk åldershierarki? Vi samsades om utrymmet med biljettlösaren och barnet hon hade i knäet.

Gratis pick up-service, Kamphaeng Phet - Khlong Lan Pattana
Na Pom hämtade mig på busstationen och första frågan hon ställde var naturligtvis om jag var hungrig. Vad svarar man på det? Home sweet home.





Inga kommentarer: