ปาย. Pai. Bye.

Lonely Planet vill likna detta sömniga lilla samhälle vid ett Khao San Road i norr. Det är ungefär som att ge en hypokondriker tillgång till FASS hemsida, be denne identifiera sig med symtomen och utifrån detta fastställa diagnosen. Ingenting kunde vara mer missvisande. Visserligen är det en ort som vänder sig till turister men där upphör alla likheter.

Istället för hets och kakofoni breder sig lugnet som ett lappat täcke över det kuperade landskapet. Musiker, luggslitna hippies och andra originella karaktärer samsas om utrymmet och ur denna kompott har en otroligt härlig atmosfär uppstått. Open mike night på Edible Jazz, rockcovers på Bebop och en värmande brasa på Don't Cry som avslutning - hade det inte varit för de kyliga nätterna hade detta varit receptet på mitt utopia.

Min vecka här når snart sitt slut. Allt som återstår är några timmars sömn och en sista himmelsk smoothie att inta på vad som borde utnämnas som ett av Unescos världsarv - Pai Country; ingen annanstans kan du köpa en sådan njutning för ynka 50 baht! - innan jag bereder mig på en ringlande färd tillbaka till civilisationen.

Hej då Pai och världens bästa Happy House Guesthouse!