En redan lång hemresa blev än mer utdragen när kinesisk mark väl fick bära min tyngd. Det anslutande planet i Peking hade sedan en timme tillbaka lämnat flygfältet och ingen mer farkost med siktet inställt på Sverige fanns att tillgå för denna dag. Vid det här laget orkade jag inte uppbåda nog med energi till annat än uppgivenhet; hem skulle jag ju så småningom och ingen form av känsloyttring kunde påskynda processen (även om @£#{[]{$%!!! rullade i huvudet som en återkommande textremsa).
En hotellnatt och ett tillfälligt visum skulle jag visst tilldelas, men det krävdes många trötta och förvirrade vändor på flygplatsen innan jag befann mig på minibussen och slutligen rummet... som redan inhyste en till synes naken kinesiska med obefintliga engelskakunskaper.
Det fick mig att tillfälligt famla längs de rökinpyrda väggarna medan jag undrade vad för slags inrättning jag hamnat på. Hon visade sig dock vara ofarlig på så sätt att inga blodiga offerriter utfördes inför min åsyn, men att hon sedan satt i sängen och linjerade krigsmålningen fyra på morgonen fick mina ögonbryn att sömndrucket höja sig mot taket (innan jag insåg att hennes flyg antagligen skulle avgå flertalet timmar före mitt).
... och sedan landade jag i Sverige, där en änglalik varelse i SAS helpdesk tog förbarmande över mig och kostnadsfritt bokade ett nytt inrikesflyg trots att det uttryckligen inte skulle vara möjligt. Tacksamheten visste inga gränser, och såväl tårarna som wai:en var nära till hands innan jag insåg att det kanske skulle kunna vara kontraproduktivt och resultera i tvångsomhängertagande. Tack tack tack! Min tilltro till mänskligheten har återställts.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar