Twelve-step program

Jag försöker få ett fast grepp om verkligheten men motoriken är inte vad jag skulle kalla samarbetsvillig.  Återanpassningen till en inrutad vardag må ha varit skyndsam men mentalt är jag långtifrån närvarande (vilket enligt vissa knappast kan ses som en avvikelse från det normala). Jag kan inte förneka det - jag håller tvångsmässigt utkik efter biljetter att komplettera min  framtida flyktplan.

Hävdar fortfarande att det borde existera någon form av stödgrupp för hemvändare. Gärna med samlingslokal i ett sånt där solrum tillägnat pensionärer där vi ostört kan ligga utfläkta i brasse-stolar, anonyma bakom våra rayban-kopior, och sniffa oss höga på Hawaiian Tropic medan klagosången över de hutlösa svenska priserna endast tillfälligt överröstas av fläktens kvidande. Och en fire show skulle vi åtnjuta, varje helt klockslag. Åt helvete med säkerhetsföreskrifterna.