Att "som hastigast springa upp till rummet" för att hämta packningen slutade med att jag tappade greppet om tiden och med paniken växande i bröstkorgen sedan fick stampa av och an längs vägrenen i väntan på tuktuks som för en gångs skull lyste med sin frånvaro. 40 minuter till färjans avfärd och där jag befann mig fanns inte ett hav i sikte.
Riddaren i skinande rustning blev Oskar, som övergav land och rike och en rykande het mattallrik för att i svindlande hastighet skjutsa mig till piren. Väl på plats sprang jag runt med samma grace som en desorienterad buffelhjord, sökandes efter mitt resesällskap som inte var där. Hade de redan satt seglen mot Phi Phi?! Självklart var mitt saldo på mobilen en bister historia och mottagningen likaså, så det enda jag kunde göra var att invänta ett samtal från Jocke och hoppas att nätet släppte fram det denna gång.
Men sedan dök alla upp och allt var i sin ordning (även om min puls fortfarande gick på högvarv; stress är lätt att kicka igång men svårt att slå av). Pengar utväxlades, biljetterna klistrades fast och nästa punkt på agendan - som alltid i ett thailändskt sällskap - var huruvida vi var hungriga eller ej och om inte, låt oss äta ändå! Tiden var knapp men färjesnubbarna intygade att vi skulle hinna med lunch utan problem. Vi tog tio steg i sidled till en restaurang, beställde in mat, färjan gled in och sedan började nämnda herrar febrilt vifta med armarna åt oss att skynda på nununu.
Ah, mina nerver.
 |
| Fick matlådor att packa ner allt i. Sedan satt vi på färjans utsida och åt medan solen grillade oss knapriga. |
 |
| Därefter somnade jag och P'Joy i fläktdraget inomhus, sövda av åksjuketabletterna. Den ca 2 timmar (korta) båtfärden passerade i princip obemärkt. |
 |
| Hej då, Lanta! |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar