3 veckors skolgång har hunnit passera i en blinkning. Övergången dagarna emellan är diffus och trots att jag är den med längst kvar till pensionen minns jag knappt vad som skett timmen dessförinnan, annat än att jag kisat mot solen och ännu en gång agerat moraliskt stöd åt de med sämre pigmentering som ihärdigt försöker bättra på brännan.
Det är ett behagligt vardagslunk; finns inget bättre sätt att spendera tiden på för rådvilla neurotiker med framtidsångest, men det skrämmer mig att denna tillvaro har ett sista förbrukningsdatum som tycks närma sig i alldeles för hög hastighet. Jag vill ju att Lanta ska vara för evigt. Bästa beslutet jag har fattat, inget att orda om.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar