Bläckplumpen

Okej, vet ni vad jag just blev medveten om?

Ångesten - den sitter i väggarna. På golvet. I taket. Den sitter i de obekväma sängfjädrarna som sticker mig i skulderbladen om nätterna, den flödar ut ur ac:n och den täcker alla porer. Alla deppiga tankar som tagit form de dagar jag varit här har lagt sig som klibbig tjära över varenda synlig yta i detta rum och jag har inte fattat det, inte förrän nu.

Idag har jag nämligen spenderat dagen under bar himmel och det har varit så himla, himla härligt och jag har sett havet svischa förbi medan hjärtat sagt boom boom pow och håret klibbat sig över pannan och jag har inte brytt mig ett skit för att jag haft det bra.

Men sedan jag kom tillbaka till hotellrummet har jag haft en klump i magen och nu fattar jag varför. Det är rummet! Det är det! Och det vore så enkelt att bara gå härifrån men jag orkar inte för nu är jag matt och handlingsförlamad igen. Kan man tänka sig.

Tur att jag åker härifrån imorgon.