Jag har egentligen inte tid för självömkan, men nu har jag avsatt en halvtimme åt detta vare sig det passar eller ej. Måste bara få ventilera min frustration för som situationen nu är går jag ronder mot mig själv inne i i mitt huvud.
Har haft feber i några dagar och även om den är pa övergående är kroppen totalt mörbultad. Lederna värker, aptiten är borta (och då är det illa, det vet ni) men värst är ändå hostan. Får ingen respit från den här äckligt skrälliga, raspiga hostan som sliter sönder halsen inifrån. Jag trodde aldrig att jag skulle tycka att Thailand var kallt, men nu vet ni - det går utmärkt att hasa omkring i jeans, sjal och långärmat.
Vi ska åka till Bangkok imorgon natt för att jag ska kunna ta 06.00-planet den 16, men krafterna är obefintliga och jag är nära att strunta i det. Strunta i Koh Samui och Koh Phangan och vila upp mig här istället, få mer tid med mormor och ta mig ner till Phuket via Sukhothai när tiden lider. Dock har jag lovat att möta upp Jimmie där nere och hotellen är bokade och... åh, jag vet inte. Jag vet inte. Kan inte tänka klart genom feberdimman.
Mitt i allt elände vill jag ändå säga att jag har det bra trots mitt fysiska (och psykiska...) breakdown. Jag har hört via ryktesvägen att lillebror ligger däckad i magsjuka, och ska jag göra en kvalificerad gissning så... tror jag nog att jag får bättre omvårdnad här :) Han har snabbnudlar att förfoga sig över, jag får allting serverat innan jag ens känner behov av något. Krya på dig gurkan, och ni andra får se till att ha det marginellt bättre än oss två!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar