Vinteroffer

Min arm vilar på en kudde och medan sjuksköterskan rumstrerar om bland kanyler och andra tortyrredskap ser jag resolut bort åt andra hållet.

"Tycker du att det är obehagligt? Vill du lägga dig ner?" undrar hon, men jag är stoisk och behåller min äganderätt av stolen.

Blicken är riktad någonstans långt, långt bort i horisonten. Jag skulle säkert kunna se Kina om det inte vore för väggen som upptar mitt synfält och glasögonen som ligger i sitt fodral. Innan jag hinner dra nästa andetag sticker det till i armvecket, för det här är en kvinna som inte pjoskar och det är bra, låt oss få det överstökat.

Hon lovar att säga till när jag kan titta igen, påminner mig om att andas, och under en kritisk millisekund där hjärtat hoppar över ett slag låter det som att hon inte hittar åt venen, men sedan går det undan och vid slutsignalen gör mitt huvud en blixtsnabb 160 graders rotering i hennes riktning.

Ingen kallsvett, inget darr. Jag är stolt över mig själv. Sedan ser jag de blodfyllda tuberna, 3-4 stycken, djupt bordeaux-färgade. Allt mitt? Andan snubblar sig fram i luftstrupen och nu är det nära att jag intar en horisontell position på golvet. So much for courage.