It's not the end of the world until you see the credits roll

vill se, vill se, vill se!

I händelse av en zombie apocalypse vill jag tro att jag skriker högst och mest av oss alla, men med auktoritär kvalité.  För jag är ju sån, jag. En sån där som utan klagan släpar på sprängladdningar tre gånger sin storlek och glatt arkebuserar fradgatuggande fienden i showdowns av episka proportioner samtidigt som jag leder mina undersåtar mot en blodig solnedgång.

För zombies är påtagliga varelser. Konkreta. Man skjuter och skjuter och till slut har alla delar försvunnit i så många väderstreck att de omöjligen kan göra annat än rycka spasmiskt. De är övervinnliga (såvida de inte är kemiskt framställda i labb). Men spöken och bleka flickor med långt, svart hår? De är så anorektiskt substanslösa att handgemäng inte biter på dem, och det är vad man bör frukta. Därför ser jag mer än gärna Resident Evil men aldrig skräckisar - såvida inte alla lampor är tända och jag får hålla mamma i handen.

Vad jag egentligen tänkte skriva innan tankarna tog en omväg:

Ikväll pratades det skräck och rysligheter och krälande män på jobbet, och kombinationen av min fantasi och stora käft gjorde att jag skrämde mig själv så till den milda grad att jag - som skulle ut och köra i höstrusket - inte vågade bege mig ut i mörkret på egen hand. Bilnycklarna sköts över till andra sidan bordet och därefter tillbringades mitt pass i hemtjänstlokalens trygga vrår. Sedan fick jag vid kvällens slut eskort ut till bilen av en jobbarkompis. Nämnde jag att jag är 20 år?