Stockholm syndrome

Forsta instinktiva tanken var att fly fran Kuta sa fort ett flykttillfalle uppenbarade sig mellan surfshopparna och Billa Bong-trycken. Men for var dag som gar skjuts avresedatumet upp indefinitivt och det kommer antagligen att sluta med att vi star som cementerade monument vid Poppies Lane II. Inte for att platsen uppvisar den minsta tillstymmelse till charm - sa lagt har inte mina varderingar sjunkit- utan for att vi otroligt nog hunnit rota oss och sedan dag ett haft ett indonesiskt entourage att omge oss med. Ett leende och hela varlden ar min van har jag kommit i underfund med. Kanske nagon kan ge oss en virtuell kaftsmall sa att vi kommer till sans?

Utsikt fran balkongen. Byggnadsarbete pagar nedanfor sa sovmorgnar sker med skar viljestyrka. Och starka ar vi.

Hittills mitt enda besok pa Kuta Beach for att se solnedgangen.

Provar pa nya kulinariska upplevelser...

Eek.

Fisk, ris och... tofu? Snarlikt thaistyle kan jag tycka.

"AYE!" som Kong skulle ha sagt.