Koh Phi Phi, dag 1 del 2

Phi Phi är något av en filmkuliss. En skickligt ihopsnickrad sådan, nästan i Hollywood-klass, men vid dagens slut likväl en kuliss. Vid första anblicken ges intrycket av ett paradis med kristallklart vatten och böljande kullar, men när hamnen väl intas är fogarna blottade för granskning och man blir varse om den febrila aktiviteten bakom.

Två månader på Koh Lanta har skämt bort en vad gäller yta så att befinna sig i denna tetrisbebyggelse fick oss öbor i exil att kippa lite nervöst efter andan. De mer hårdhudade Bangkoktjejerna Joy och Modt bekom sig dock inte av klaustrofobin och höll sig upprätt i alla lägen (även om packningen gjorde sitt bästa för att få även dem på knä).

"Aow roti mai?" undrade Modt och medan de mer ålderstigna i sällskapet försökte lokalisera hotellet fann vi oss på jakt efter de frasiga, thailändska pannkakorna som blivit min drog. Ungefär vid detta tillfälle etablerades även vår hälsovådliga relation som kan sammanfattas som en enda lång matorgie. Hiew mai? (hungrig?) blev ledordet och när den andra jakande hoppade upp och ner gick startskottet för ett frosseri utan dess like.

Anmärkningsvärt med Phi Phi är att priserna håller sig på en mer svindlande näven i magen-nivå än till och med Koh Lanta. Modt lyckades dock med sin sedvanliga flair pressa ner pannkakspriset en smula efter att jag under ed svurit att inte yttra mig och därmed avslöjas som farang under thailändsk täckmantel. The story of my life.

Det första vi gjorde efter att ha installerat oss på rummet var att hoppfullt sätta av mot stranden. Oh... yeah.

Förbryllat försökte vi lokalisera havet och kom fram till att den stundande fullmånen var boven i dramat.

Joy simulerade ett drunkningstillbud.

Vi vadade oss genom det lilla vatten vi kunde finna, fortfarande lite bortkomna...

Tills en longtail-förare fick oss på kroken och vi satte av mot Monkey Beach!

Mjau.

Det blev en del snorkling och matning av fiskar.

Och sedan obligatoriska hoppbilder på stranden.

I såväl skymning som duggregn.

Innan skyfallet slutligen fick oss att huttrande krypa ihop under båttaket och bege oss tillbaka - varefter vi återupptog badandet. HA!