I just like the sound of my own voice

Vaknade upp imorse, alldeles rådvill, och för första gången sedan min ankomst till Lanta saknade jag planer för dagen. Aron och Jensa vinkades under gårdagen av till Bangkok och sedermera Sverige, rumskompisen hade tillsammans med grabbarna Norrland begett sig på moppefärd till Krabi, och någonstans på andra änden av Long Beach var David fullt upptagen med att leka hemmafru i sin nya bungalow.

Insikten om att jag skulle behöva spendera dagen i ensamhet var förödande.

Jag har ingenting emot att vara själv; ibland är jag till och med definitionen av eremit. Men under min tid här har det aldrig funnits något behov av att tugga på kvistar och hålla monologer för mig och min spegelbild, så detta var definitivt en ny upplevelse.

Min levnadsguru

Tack och lov ringde David efter en timmes hyperventilerande och föreslog deltagande av en yogalektion (för att minska på min inneboende stress); när detta efter en perplex tystnad avböjdes släpade han med mig till Saladan på lunch varefter vi bungalowshoppade på närmaste mini mart. Jag är imponerad av hans hängivenhet - för egen del dröjde det över tre veckor innan jag ens köpte klädgalgar, men han pratar redan om att skaffa vattenormar att ha som husdjur.

Slutet gott, allting gott, antar jag. Men jag bävar fortfarande inför kommande månadsskifte då än fler människor lär vinka adjö till Koh Lanta... woe is me.