Gatan fram och tillbaka har jag vandrat, så till den milda grad att klacken på skon har lossnat och jag löper risk att ofrivilligt ta termen "street walker" till en mer bildlig nivå. Bang Rak Beach tar inte alltför lång tid att överblicka till fots; kommande dagar är det inte helt omöjligt att jag vidgar vyerna och beger mig ut på en aldrig skådad turné i vägmaroderande. Med brist på lokalsinne, simultanförmåga och allmän trafikkunskap kan jag i min framfart stoppa upp en hel ös infrastruktur så detta blir onekligen nervkittlande.
I övrigt försöker jag lära mig hantera det här med att resa på egen hand, men kan inte förneka att jag stundom känner mig hopplöst vilsen till både kropp och själ. Paradoxen ligger i viljan att vara
själv, men rädslan för att vara
ensam. Haha, förstår ni vad jag menar eller är jag helt oresonlig nu?
Så länge jag står på sidolinjen och själv slipper stressa, tycker jag om att titta på människor vara på väg någonstans. Flygplatser är den optimala platsen då diversiteten bland människorna är så stor. Älskar den korta men intensiva inblicken man får i deras tillvaro.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar