Höst för mig är ett utdraget avsked. Det är övergången till något kyligare, mer världsfrånvänt. Jag räknar soltimmarna och intalar mig redan från julis mitt att luften nog har lite mera sting i sitt bett; att de sista sommarveckorna är en ofrånkomlig nedräkning till mörkrets inbrott.
Så har det åtminstone varit de senaste femton åren av mitt liv.
Sedan traskade jag ut från bakänden av ett SAS-plan och kom till insikten att så länge jag personligen inte behöver bevittna maktskiftet årstiderna emellan kan jag finna uppskattning i förändringen. Att gå från de där sista ruggiga sensommardagarna, mellanlanda utanför rikets gränser och sedan återvända till färgexplosionen bland trädtopparna har haft samma effekt på mitt hjärta som en defribillator.
Jag antar att jag och Vildmarken befinner oss på smekmånadsstadiet. Vi får se hur länge det håller i sig innan mina blickar börjar söka sig bort mot världskartan.
1 kommentar:
Tack för kommentaren (: Vilken härlig bild på dig! / Roslinda
Skicka en kommentar