Hemma är varken här eller där

London är... överväldigande. Så många nya intryck som måste bearbetas. I denna stund känner jag mig verkligen som den lantis jag är och det lär nog ta tid innan jag skakat av mig känslan av att befinna mig på en filminspelningsplats. Alla tycks följa ett manus jag ännu inte fått ta del av, och rädslan för att välta omkull kulisserna (för vad kan det annars vara? är detta verkligen på riktigt?) gör att jag inte vågar företa mig några hastiga rörelser.

Piccadilly Circus var det första ställe jag såg ovan jord och holymaddafakka, jag är lite kär. Från att ha krälat sig upp från tunnelbanan med min blåval till resväska, till att se alla dessa byggnadsfasader och röda bussar torna upp sig över en... Jag var förstummad. På riktigt. Ni som sett Inception? Den scenen där Ariadne för första gången stiftar bekantskap med drömarkitektur och efter lite eget knåpande låter hela kvarteret välva sig som ett tak över henne? Så kändes det.

Nu är jag fullständigt utmattad. Det har varit en hektisk dag där vi egentligen inte fått något uträttat annat än införskaffat oss engelska nummer (och till och med det tog sin tid, Orange's kö- och datasystem verkade i ultrarapid). Lägenhetsvisningen blev inte heller av, då mäklarfirman tabbat sig och inte hade tillgång till nycklarna. Man kan dock inte göra annat än acceptera läget och vi letar oförtrutet vidare.

Jag önskar er en god natt och så ska jag ruska på huvudet så att regndropparna faller av; sedan blir det att försöka fånga några sömntimmar på den lillalilla sovytan. Ha det så bra, ni där hemma!