Hej
Ni vet när man ska göra viktiga saker men istället får för sig att öka sin effektivitet inom andra, totalt irrelevanta områden? Ja...? Här har ni mig.
*konfettiregn*
Platt fall
Som vissa kanske redan vet så blev jag nyligen bestulen på min handväska. 300 000 000 VND och 2 500 THB (sammanlagt ca 1 600 SEK), en relativt ny mobil, thailändskt id-kort, svenskt körkort och två utländska sim-kort blev förlusten. Försäkringen omfattar endast personskador så min utdelning från denna upplevelse blir ett skrynkligt papper från den vietnamesiska polisen där de lojt konstaterar att fallet är olöst. Well, duh.
Det gick till på det klassiska sättet; en beprövad metod som stjälpt reseplaner decennier före min entré på arenan. Herregud, jag hade läst om det bara dagen innan och neurotisk som jag är så var jag högst medveten om farorna som lurar bakom varje gatuhörn.
Vi var ett sällskap på tre som just brutit upp från en skönt barhäng på trottoaren, på väg att söka lyckan någonstans där musiken dominerade istället för kakofonin av mopedtutor. Efter en förflyttning på knappt 100 meter stannade vi vid ett övergångsställe, med mig ytterst, och jag hann tänka: bäst att jag tar ett steg tillbaka så att jag inte blir statistik över trafikens dödsoffer. Men innan tanken blivit till handling hade två klåfingriga jävlar på moped kört förbi och ryckt/kapat av axelbandet på min väska och försvunnit med den. Det fanns ingen tid till reaktion och en i övrigt trevlig kväll fick ett abrupt avslut mitt på Pham Ngu Lao-gatan.
Modet befinner sig någonstans vid fotknölarna numera. Jag känner mig både ledsen och förbannad, men är samtidigt oerhört lättad över att jag inte kom till skada eller förlorade vad som nog kan anses vara de värdefullaste ägodelarna när man irrar omkring så här i främmande land: passet och bankkortet.
Det gick till på det klassiska sättet; en beprövad metod som stjälpt reseplaner decennier före min entré på arenan. Herregud, jag hade läst om det bara dagen innan och neurotisk som jag är så var jag högst medveten om farorna som lurar bakom varje gatuhörn.
Vi var ett sällskap på tre som just brutit upp från en skönt barhäng på trottoaren, på väg att söka lyckan någonstans där musiken dominerade istället för kakofonin av mopedtutor. Efter en förflyttning på knappt 100 meter stannade vi vid ett övergångsställe, med mig ytterst, och jag hann tänka: bäst att jag tar ett steg tillbaka så att jag inte blir statistik över trafikens dödsoffer. Men innan tanken blivit till handling hade två klåfingriga jävlar på moped kört förbi och ryckt/kapat av axelbandet på min väska och försvunnit med den. Det fanns ingen tid till reaktion och en i övrigt trevlig kväll fick ett abrupt avslut mitt på Pham Ngu Lao-gatan.
Modet befinner sig någonstans vid fotknölarna numera. Jag känner mig både ledsen och förbannad, men är samtidigt oerhört lättad över att jag inte kom till skada eller förlorade vad som nog kan anses vara de värdefullaste ägodelarna när man irrar omkring så här i främmande land: passet och bankkortet.
Checkar uuuut
Vistelsen i Thailand lider mot sitt slut men det innebär inte att jag förpassar resväskan till någon snöhög i de norrländska skogarna. Temporär frihet har köpts, och vet ni vad det innebär? 16 februari har blivit till 16 mars och under denna tid ska än fler stämplar in i passet!
Om ca elva timmar dimper jag ner i Ho Chi Minh, Vietnam, där jag ska göra mitt bästa för att ta mig vidare till Mui Ne (nej, jag kan inte heller uttala det). Det enda jag vet är att det är en turistort vid havet som utöver ryssar även är belamrat med kitesurfare och en Jens som faller in i den senare kategorin.
Oh my Buddha, hur ska detta sluta?
Om ca elva timmar dimper jag ner i Ho Chi Minh, Vietnam, där jag ska göra mitt bästa för att ta mig vidare till Mui Ne (nej, jag kan inte heller uttala det). Det enda jag vet är att det är en turistort vid havet som utöver ryssar även är belamrat med kitesurfare och en Jens som faller in i den senare kategorin.
Oh my Buddha, hur ska detta sluta?
Krung Thep Maha Nakhon
Efter några dagar på landsbygden inandas jag än en gång smogen som omger Bangkok. Tänka sig - jag, som aldrig varit något för tätbebyggelse och som hamnar på avvägar i såväl tankebanor som shoppingcenter, trodde väl aldrig att denna stad skulle bli mitt tredje hem.
Mods mamma har varit orolig över att jag irrat omkring på egen hand och deklarerade därför huset i Bangkok som min hembas. Res, kom tillbaka, vila upp dig, res igen. Och bortsett från att Mod ser min närvaro som en ursäkt till långa sovmorgnar och sena nätter av matfrossa istället för att upprätthålla fasaden av att vara en duktig universitetsstudent, så är det en finfin deal.
Båttur längs Chao Phraya
China Town under det kinesiska nyåret
The Grand Palace
IKEA!
Mods mamma har varit orolig över att jag irrat omkring på egen hand och deklarerade därför huset i Bangkok som min hembas. Res, kom tillbaka, vila upp dig, res igen. Och bortsett från att Mod ser min närvaro som en ursäkt till långa sovmorgnar och sena nätter av matfrossa istället för att upprätthålla fasaden av att vara en duktig universitetsstudent, så är det en finfin deal.
Jatujak Market
Båttur längs Chao Phraya
China Town under det kinesiska nyåret
The Grand Palace
Inträde: 400 baht för farangen, gratis för thailändaren...
IKEA!
Var är Siri?
130 baht för frukost, Witching Well
Jamie bankade rutinerat på dörren vid tiosnåret, och den här gången hade jag faktiskt hunnit längre än att separera huvudet från kudden och visualisera tandborsten. Frukost intogs på Witching Well, vars smoothie visserligen inte lever upp till de på Pai Country, men som kompenserar detta med att vara ett otroligt mysigt ställe.
150 baht för minivan, Pai - Chiang Mai
Jag vet inte hur många gånger jag var på väg att boka om biljetten men en bergsväg, två åksjukepiller och tre timmar senare hade jag slutligen tagit mig till Chiang Mai. Kan erinra mig en våg av illamående och att ha vänt ut och in på väskan i jakt på åksjukepiller nr 2; i övrigt är resan ett töcken.
268 baht för buss, Chiang Mai - Kamphaeng Phet
På plats i bussen framkom det snart att alla högtalare utom den ovanför mig var ur funktion, något chauffören löste genom att helt enkelt skruva upp volymen maximalt. Högtalaren gjorde därefter en heroisk insats med att på egen hand förse alla med nasal karaokemusik. Jag, jag hade nog föredragit att genomlida den sex timmar långa resan i... eh, plågsam tystnad. Men det är ju jag det.
Med ca fyrtio minuter kvar fick jag och ytterligare en tjej masa oss fram i bussen och sätta oss på trappavsatsen vid chauffören, troligtvis för att ge plats åt de påstigande som skulle vidare till Bangkok. Thailändsk åldershierarki? Vi samsades om utrymmet med biljettlösaren och barnet hon hade i knäet.
Gratis pick up-service, Kamphaeng Phet - Khlong Lan Pattana
Na Pom hämtade mig på busstationen och första frågan hon ställde var naturligtvis om jag var hungrig. Vad svarar man på det? Home sweet home.
Jamie bankade rutinerat på dörren vid tiosnåret, och den här gången hade jag faktiskt hunnit längre än att separera huvudet från kudden och visualisera tandborsten. Frukost intogs på Witching Well, vars smoothie visserligen inte lever upp till de på Pai Country, men som kompenserar detta med att vara ett otroligt mysigt ställe.
150 baht för minivan, Pai - Chiang Mai
Jag vet inte hur många gånger jag var på väg att boka om biljetten men en bergsväg, två åksjukepiller och tre timmar senare hade jag slutligen tagit mig till Chiang Mai. Kan erinra mig en våg av illamående och att ha vänt ut och in på väskan i jakt på åksjukepiller nr 2; i övrigt är resan ett töcken.
268 baht för buss, Chiang Mai - Kamphaeng Phet
På plats i bussen framkom det snart att alla högtalare utom den ovanför mig var ur funktion, något chauffören löste genom att helt enkelt skruva upp volymen maximalt. Högtalaren gjorde därefter en heroisk insats med att på egen hand förse alla med nasal karaokemusik. Jag, jag hade nog föredragit att genomlida den sex timmar långa resan i... eh, plågsam tystnad. Men det är ju jag det.
Med ca fyrtio minuter kvar fick jag och ytterligare en tjej masa oss fram i bussen och sätta oss på trappavsatsen vid chauffören, troligtvis för att ge plats åt de påstigande som skulle vidare till Bangkok. Thailändsk åldershierarki? Vi samsades om utrymmet med biljettlösaren och barnet hon hade i knäet.
Gratis pick up-service, Kamphaeng Phet - Khlong Lan Pattana
Na Pom hämtade mig på busstationen och första frågan hon ställde var naturligtvis om jag var hungrig. Vad svarar man på det? Home sweet home.
ปาย. Pai. Bye.
Lonely Planet vill likna detta sömniga lilla samhälle vid ett Khao San Road i norr. Det är ungefär som att ge en hypokondriker tillgång till FASS hemsida, be denne identifiera sig med symtomen och utifrån detta fastställa diagnosen. Ingenting kunde vara mer missvisande. Visserligen är det en ort som vänder sig till turister men där upphör alla likheter.
Istället för hets och kakofoni breder sig lugnet som ett lappat täcke över det kuperade landskapet. Musiker, luggslitna hippies och andra originella karaktärer samsas om utrymmet och ur denna kompott har en otroligt härlig atmosfär uppstått. Open mike night på Edible Jazz, rockcovers på Bebop och en värmande brasa på Don't Cry som avslutning - hade det inte varit för de kyliga nätterna hade detta varit receptet på mitt utopia.
Min vecka här når snart sitt slut. Allt som återstår är några timmars sömn och en sista himmelsk smoothie att inta på vad som borde utnämnas som ett av Unescos världsarv - Pai Country; ingen annanstans kan du köpa en sådan njutning för ynka 50 baht! - innan jag bereder mig på en ringlande färd tillbaka till civilisationen.
Hej då Pai och världens bästa Happy House Guesthouse!
Än slank han hit...
Hej. Jag är fullpumpad på åksjuketabletter och har därmed svårigheter att formulera sammanhängande meningar. Så effektiva är de, de thailändska preparaten - slår knock out på en totalt. Förhoppningsvis har det gått ur systemet imorgon men tills vidare får ni nöja er med min genomförda resrutt. Och jag som tyckt att jag varit stillasittande hela resan...
December
Koh Lanta - Phuket - Chiang Mai - Khlong Lan - Chiang Mai - Lampang
Januari
Bangkok - Koh Phangan - Koh Tao - Koh Lanta - Bangkok - Koh Samet - Bangkok
Februari
Pai - (Khlong Lan) - (Bangkok)
December
Koh Lanta - Phuket - Chiang Mai - Khlong Lan - Chiang Mai - Lampang
Januari
Bangkok - Koh Phangan - Koh Tao - Koh Lanta - Bangkok - Koh Samet - Bangkok
Februari
Pai - (Khlong Lan) - (Bangkok)
Off with their heads!
Årets hittills största bedrift var att släpa oss upp vid soluppgången imorse för att besöka den svenska ambassaden och övertyga dem om att bevilja Mods kommande Europaturné. Sömngruset knastrade fortfarande bakom ögonlocken medan alltifrån taxi till BTS och MRT avverkades. Att jag inte gjorde något annat än att gå i blindo efter mitt sällskap blev ännu tydligare när Mod mitt i pöbeln på skytrain plötsligt ryckte mig i ärmen.
"Siri," väste hon medan hon synade utstyrseln som jag rotat fram ur hennes garderob, "du har på dig min sovtröja. Ut och in."
Mycket riktigt - de snitsiga kontraststickningar som med nöd och näppe höll ihop tyget framtill visade sig vara trådhärvor vars bästa vinkel var undan allmänhetens beskådan. Och här korsade man halva staden för att göra ett propert intryck på ambassaden.
Svar ges för övrigt om två veckor. Har vi tur ökar Sveriges nudelkonsumtion markant i april månad!
"Siri," väste hon medan hon synade utstyrseln som jag rotat fram ur hennes garderob, "du har på dig min sovtröja. Ut och in."
Mycket riktigt - de snitsiga kontraststickningar som med nöd och näppe höll ihop tyget framtill visade sig vara trådhärvor vars bästa vinkel var undan allmänhetens beskådan. Och här korsade man halva staden för att göra ett propert intryck på ambassaden.
Svar ges för övrigt om två veckor. Har vi tur ökar Sveriges nudelkonsumtion markant i april månad!
Freeze Frame
Jag rotar bland dammiga arkiv och försöker tänka tillbaka på hur mina förväntningar inför resan såg ut. Om jag överhuvudtaget hade några eller om lättnaden över att slippa bli frostbiten överskuggade allt. Kanske fanns det där i början en vag plan om av att utrusta mig med en Lonely Planet och sälla mig till backpackerskaran, för att sedan rikoschettera mig genom Sydostasien till ett rassel av fotlänkar och flätade armband.
Istället har dagarna fyllts med avkoppling i välbekanta miljöer och återseenden av gamla bekantskaper. Och hjärtat, det har lättat som en heliumballong av förundran över hur lyckligt lottad man kan vara. Ibland slås jag förvisso av en överväldigande känsla av att jag borde svinga mig i lianer, kravla mig igenom dammiga tunnlar och bestiga stenformationer för att göra resan komplett. Men den känslan kvävs ganska snabbt med en skopa glass.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)