Nerd Section

Platt fall

2012-02-22T07:11:00.000+01:00

Som vissa kanske redan vet så blev jag nyligen bestulen på min handväska. 300 000 000 VND och 2 500 THB (sammanlagt ca 1 600 SEK), en relativt ny mobil, thailändskt id-kort, svenskt körkort och två utländska sim-kort blev förlusten. Försäkringen omfattar endast personskador så min utdelning från denna upplevelse blir ett skrynkligt papper från den vietnamesiska polisen där de lojt konstaterar att fallet är olöst. Well, duh.

Det gick till på det klassiska sättet; en beprövad metod som stjälpt reseplaner decennier före min entré på arenan. Herregud, jag hade läst om det bara dagen innan och neurotisk som jag är så var jag högst medveten om farorna som lurar bakom varje gatuhörn. Ändå inträffade det.

Vi var ett sällskap på tre som just brutit upp från en skönt barhäng på trottoaren, på väg att söka lyckan någonstans där musiken dominerade istället för kakofonin av mopedtutor. Efter en förflyttning på knappt 100 meter stannar vi vid ett övergångsställe, med mig ytterst, och jag hinner tänka: bäst att jag tar ett steg tillbaka så att jag inte blir statistik över trafikens dödsoffer. Men innan tanken blivit till handling har två klåfingriga jävlar på moped kört förbi och ryckt/kapat av axelbandet på min väska och försvunnit med den. Det fanns ingen tid till reaktion och en i övrigt trevlig kväll fick ett abrupt avslut mitt på Pham Ngu Lao-gatan.

Modet befinner sig någonstans vid fotknölarna numera. Jag känner mig både ledsen och förbannad, men är samtidigt oerhört lättad över att jag inte kom till skada eller förlorade vad som nog kan anses vara de värdefullaste ägodelarna när man irrar omkring så här i främmande land: passet och bankkortet.

Fy.

Checkar uuuut

2012-02-13T18:48:00.000+01:00

Vistelsen i Thailand lider mot sitt slut men det innebär inte att jag förpassar resväskan till någon snöhög i de norrländska skogarna. Temporär frihet har köpts, och vet ni vad det innebär? 16 februari har blivit till 16 mars och under denna tid ska än fler stämplar in i passet!

Om ca elva timmar dimper jag ner i Ho Chi Minh, Vietnam, där jag ska göra mitt bästa för att ta mig vidare till Mui Ne (nej, jag kan inte heller uttala det). Det enda jag vet är att det är en turistort vid havet som utöver ryssar även är belamrat med kitesurfare och en Jens som faller in i den senare kategorin.

Oh my Buddha, hur ska detta sluta?

Krung Thep Maha Nakhon

2012-02-11T21:26:00.002+01:00

Efter några dagar på landsbygden inandas jag än en gång smogen som omger Bangkok. Tänka sig - jag, som aldrig varit något för tätbebyggelse och som hamnar på avvägar i såväl tankebanor som shoppingcenter, trodde väl aldrig att denna stad skulle bli mitt tredje hem.

Mods mamma har varit orolig över att jag irrat omkring på egen hand och deklarerade därför huset i Bangkok som min hembas. Res, kom tillbaka, vila upp dig, res igen. Och bortsett från att Mod ser min närvaro som en ursäkt till långa sovmorgnar och sena nätter av matfrossa istället för att upprätthålla fasaden av att vara en duktig universitetsstudent, så är det en finfin deal.

Jatujak Market

Båttur längs Chao Phraya

China Town under det kinesiska nyåret

The Grand Palace

Inträde: 400 baht för farangen, gratis för thailändaren...

IKEA!

Sawatdee osv

2012-02-08T16:27:00.001+01:00

Hur är livet i Svea rike? Eller Narnia för den delen (vem vet, jag kanske har internationella läsare). Något ni funderar över eller vill att jag skriver mer om? Aggressioner att bearbeta? Jag vet att inläggen kan ses som långrandiga monologer från min sida men respons eller beundrarbrev är aldrig fel.

Puss puss!

Var är Siri?

2012-02-08T11:43:00.003+01:00

130 baht för frukost, Witching Well
Jamie bankade rutinerat på dörren vid tiosnåret, och den här gången hade jag faktiskt hunnit längre än att separera huvudet från kudden och visualisera tandborsten. Frukost intogs på Witching Well, vars smoothie visserligen inte lever upp till de på Pai Country, men som kompenserar detta med att vara ett otroligt mysigt ställe.

150 baht för minivan, Pai - Chiang Mai
Jag vet inte hur många gånger jag var på väg att boka om biljetten men en bergsväg, två åksjukepiller och tre timmar senare hade jag slutligen tagit mig till Chiang Mai. Kan erinra mig en våg av illamående och att ha vänt ut och in på väskan i jakt på åksjukepiller nr 2; i övrigt är resan ett töcken.

268 baht för buss, Chiang Mai - Kamphaeng Phet
På plats i bussen framkom det snart att alla högtalare utom den ovanför mig var ur funktion, något chauffören löste genom att helt enkelt skruva upp volymen maximalt. Högtalaren gjorde därefter en heroisk insats med att på egen hand förse alla med nasal karaokemusik. Jag, jag hade nog föredragit att genomlida den sex timmar långa resan i... eh, plågsam tystnad. Men det är ju jag det.

Med ca fyrtio minuter kvar fick jag och ytterligare en tjej masa oss fram i bussen och sätta oss på trappavsatsen vid chauffören, troligtvis för att ge plats åt de påstigande som skulle vidare till Bangkok. Thailändsk åldershierarki? Vi samsades om utrymmet med biljettlösaren och barnet hon hade i knäet.

Gratis pick up-service, Kamphaeng Phet - Khlong Lan Pattana
Na Pom hämtade mig på busstationen och första frågan hon ställde var naturligtvis om jag var hungrig. Vad svarar man på det? Home sweet home.

ปาย. Pai. Bye.

2012-02-06T20:13:00.000+01:00

Lonely Planet vill likna detta sömniga lilla samhälle vid ett Khao San Road i norr. Det är ungefär som att ge en hypokondriker tillgång till FASS hemsida, be denne identifiera sig med symtomen och utifrån detta fastställa diagnosen. Ingenting kunde vara mer missvisande. Visserligen är det en ort som vänder sig till turister men där upphör alla likheter.

Istället för hets och kakofoni breder sig lugnet som ett lappat täcke över det kuperade landskapet. Musiker, luggslitna hippies och andra originella karaktärer samsas om utrymmet och ur denna kompott har en otroligt härlig atmosfär uppstått. Open mike night på Edible Jazz, rockcovers på Bebop och en värmande brasa på Don't Cry som avslutning - hade det inte varit för de kyliga nätterna hade detta varit receptet på mitt utopia.

Min vecka här når snart sitt slut. Allt som återstår är några timmars sömn och en sista himmelsk smoothie att inta på vad som borde utnämnas som ett av Unescos världsarv - Pai Country; ingen annanstans kan du köpa en sådan njutning för ynka 50 baht! - innan jag bereder mig på en ringlande färd tillbaka till civilisationen.

Hej då Pai och världens bästa Happy House Guesthouse!

Än slank han hit...

2012-02-02T11:21:00.002+01:00

Hej. Jag är fullpumpad på åksjuketabletter och har därmed svårigheter att formulera sammanhängande meningar. Så effektiva är de, de thailändska preparaten - slår knock out på en totalt. Förhoppningsvis har det gått ur systemet imorgon men tills vidare får ni nöja er med min genomförda resrutt. Och jag som tyckt att jag varit stillasittande hela resan...

December
Koh Lanta - Phuket - Chiang Mai - Khlong Lan - Chiang Mai - Lampang

Januari
Bangkok - Koh Phangan - Koh Tao - Koh Lanta - Bangkok - Koh Samet - Bangkok

Februari
Pai - (Khlong Lan) - (Bangkok)

Off with their heads!

2012-01-26T21:03:00.000+01:00

Årets hittills största bedrift tordes vara att släpa oss upp vid soluppgången imorse för att besöka den svenska ambassaden och övertyga dem om att bevilja Mods kommande Europaturné. Sömngruset knastrade fortfarande bakom ögonlocken medan alltifrån taxi till BTS och MRT avverkades, och att jag inte gjorde något annat än att gå i blindo efter mitt sällskap blev än mer märkbart när Mod mitt i pöbeln på skytrain plötsligt ryckte mig skyndsamt i ärmen.

"Siri," viskade hon medan hon synade utstyrseln som jag i all hast rotat fram ur hennes garderob, "du har på dig tröjan ut och in."

Mycket riktigt - de snitsiga kontraststickningar som med nöd och näppe höll ihop tyget framtill visade sig vara trådhärvor vars bästa vinkel var undan allmänhetens beskådan. Tydligen var tröjan en hemmagjord skapelse som nu var så sliten att den endast dög att sova i. Och här korsade man halva staden för att göra ett propert intryck på ambassaden.

Svar ges för övrigt om två veckor. Har vi tur ökar Sveriges nudelkonsumtion markant i april månad!

Freeze Frame

2012-01-25T10:23:00.000+01:00

Jag rotar bland dammiga arkiv och försöker tänka tillbaka på hur mina förväntningar inför resan såg ut. Om jag överhuvudtaget hade några eller om lättnaden över att slippa bli frostbiten överskuggade allt. Kanske fanns det där i början en vag plan om av att utrusta mig med en Lonely Planet och sälla mig till backpackerskaran, för att sedan rikoschettera mig genom Sydostasien till ett rassel av fotlänkar och flätade armband.

Det är dock ett manus som jag inte har följt.

Istället har dagarna fyllts med avkoppling i välbekanta miljöer och återseenden av gamla bekantskaper. Och hjärtat, det har lättat som en heliumballong av förundran över hur lyckligt lottad man kan vara. Ibland slås jag förvisso av en överväldigande känsla av att jag borde svinga mig i lianer, kravla mig igenom dammiga tunnlar och bestiga stenformationer för att göra resan komplett. Men den känslan kvävs ganska snabbt med en skopa glass.

Sammanfattning 16-29/12

2011-12-30T20:47:00.004+01:00

Nu är det hög tid att svepa undan spindelväven! Jag är utrustad med en dammvippa - vad har ni att bidra med? Det blir en fuskstädning till att börja med men i mån av tid kommer inlägg med lite mer kött på benen. Redo?

Den 16e december sänkte vi kroppstemperaturen genom att bege oss till Chiang Mai. Mostrarna anslöt sig och hade med sig ofattbara mängder mat som jag givetvis föråt mig på. Det blev en kort vistelse, knappt två dagar, men under den tiden hann vi avverka Doi Suthep, Royal Flora Ratchaphruek och Warorot-marknaden. En skymt av Thailands drottning fick vi också, då hon samma dag som vi anlände passerade genom Chiang Mai.

Warorot. Mängder av ätbara saker och annat också för den delen.

Kanom krok, en typ av thailändsk efterrätt som består av... kokospudding? Gottttt.

I väntan på drottningens kortege.

Många intressanta fordon hann glida förbi...

Tyvärr fick alla kameror prompt läggas undan när självaste drottningen passerade.

Den 18e satte vi oss i en hyrbil med färdplanen 6 timmar söderut: Khlong Lan Pattana i provinsen Kamphaeng Phet. I en veckas tid bodde vi hos min äldsta moster och dedikerade tiden åt kära återseenden av släkten. Jag försökte försökte förlika mig med en tillvaro utan wi-fi men drabbades av en plågsam abstinens som endast kunde botas med dagliga besök på internetcaféet.

Home away from home.

Den 25e var det dags att bryta upp och bege sig tillbaka till Chiang Mai. En sista måltid intogs med familjen följt av ett besök på söndagsmarknaden innan de sedan begav sig till flygplatsen. De tre efterföljande dagarna tillbringade jag ensam i staden och fördrev bland annat tiden med trekkingturer till shoppingcentret, våghalsiga färder genom djungeln med zip lines samt en dag bland elefanter där jag fick genomgå mahout-träning. Rekommenderas grymt mycket! Utom möjligtvis promenad till shoppingcentret; spar på krafterna och åk tuktuk eller songtaew istället.

Fina, starka, kloka djur!

Den 29e nådde min solitära tillvaro sin ände, för då förflyttade jag mig till Lampang för påhälsning av P'Joy (och sedermera Mod, som anländer någon gång i natt). Tro det eller ej, men här blir jag om möjligt ännu mer gödd för utöver matlagning så är detta släkte tydligen mästare på att baka. Med min dåliga karaktär och omättliga aptit kan detta inte sluta i annat än tårar ovanpå en av 7-Elevens alla vågar.

Lampang

Farang maa, farang maa!

2011-12-21T11:08:00.001+01:00

Det drar förbi en svag bris - en av få gånger detta inträffat utan att förebåda tunga regnmoln - och min skjorta böljar i vinden istället för att klistra sig fast vid ryggen i en ovälkommen omfamning. December månad är inte som det Thailand jag är van vid, men jag klagar inte. Det är skönt att fylla lungorna med luft som inte överstiger min egen kroppstemperatur.

Jag befinner mig i Khlong Lan, där hav ersatts av risfält och blå kullar gör anspråk på horisonten. Där släktingar i alla åldrar upptar synfältet och alla tycks lida av samma fanatiska övertygelse om att göda upp mig. Tur att det är buddhister jag har att göra med, annars hade jag börjat kasta misstänksamma blickar på eventuella altar att offra mig på.

From Russia with love & Laem Sing Beach

2011-12-14T18:19:00.000+01:00

Phuket är packat med ryssar. Jag visste förstås sedan tidigare att det utgör hem åt en hop mytomspunna varelser, men trots att jag för tillfället bor i beryktade Patong är det i första hand grannarna i öst som jag exponerats för. Fågel, fisk eller mittemellan - var jag än riktar blicken möts jag av ett myller av hockeyfrillor och små, åtsittande speedos. Det är nästan så att man kan fråga sig varför just gogo-tjejerna är så omtalade när de ryska männen är minst lika frikostiga vad gäller att skylta med sina tillgångar. Huvva.

Under gårdagen fick jag iallafall lite andrum från Patong då jag slog följe med Jimmie (min thaikurskompis som är bosatt här) och hans vän Dan när de åkte till Laem Sing Beach. För ett ovant öga som mitt ter sig Phukets stränder som ett tetrisspel med solstolar men jag antar att det inte blir så mycket bättre än som på denna strand. Siri, välkommen till bebyggelse.

Koh Lanta i bilder del II

2011-12-13T18:34:00.000+01:00

Khlong Nin i allmänhet och Round House i synnerhet.

Koh Lanta i bilder del I

2011-12-12T21:10:00.003+01:00

Att resa vänder upp och ner på tidsuppfattningen. Fem knappa dagar på Koh Lanta har alternerat mellan att kännas som en livstid och ungefär så länge som min motivation till att motionera brukar vara. Jag anlände på tisdagskvällen och innan jag ens fått på mig flipflopsen fann jag mig i besittning av såväl moppenyckel som ett vardagslunk med tillhörande umgängeskrets. Står Naiyana vid rodret kan man tryggt sjunka till havsbottnen med vetskapen om att till och med förlisningen skett som ett organiserat event.

Nu befinner jag mig i Phuket och har mött upp familjen som blir mitt resesällskap i några veckor framöver. Det retar förvisso tårkanalerna att behöva överge Koh Lanta efter en så kort vistelse, men jag har gott om tid på mig att göra ett återbesök.

Bilder del I

Jag övertog Naiyanas boning under min vistelse på ön. Dock dristade sig några oinbjudna gäster till att göra sig hemmastadda även de. Var på jakt efter en hårsnodd och trodde mig ha funnit den på badrumsgolvet, men fick snabbt tänka om när den fick liv och zick-zackade sig fram i en väldans fart. Jag ska inte förneka det: den kvällen blev jag en kallblodig mördare med en flipflop-sandal som tillhygge.

Tidigare har Phra Ae (Long Beach) utgjort min hembas men i det långa loppet vinner nog Khlong Nin, dess lillebror i söder. Litet och intimt (men inte för, det finns gott om plats på stranden utan att behöva bada i varandras svett).

Vi åkte till Waterfall Bay där vi diskuterade världspolitik, skissade på en och annan omvälvande uppfinning samt hade ett race med vårt stall av eremitkräftor. Vattenbrynet kändes tyvärr som ett träningsläger för fakirer, så stenig som den var.

Även marknaden i Khlong Dao fick sig ett besök. Mat, mat, massa billig mat!

With the voltage running through my skin

2011-12-09T05:45:00.001+01:00

Sanden har lagt sig kring mig som en andra hud. Överallt är den; i hårbotten, mellan tårna, säkert fyller den lungorna med. Utöver denna nya förändring i kosten så känns det märkligt nog precis som vanligt. Tryggt och välbekant. Ingen desorienterande känsla som följd av transitionen två världar emellan utan bara ett hej, nu är jag hemma igen. Så som det ska vara på Lanta helt enkelt.

Hey you

2011-12-01T00:47:00.001+01:00

Kan inte sova fastän jobbet kräver min närvaro om några timmar. Ska jag vara ärlig har jag inte heller gjort någon vidare ansats till det. Tankarna förgrenar sig i miljoners triljoners olika banor och det är så mycket mer nervkittlande att hänge sig åt den eskalerade resfebern än rastlös slummer.

Om några dagar trugar Naiyana i mig brandfarlig somtam; om tre veckor köper jag diabetesframkallande roti med mormor på onsdagsmarknaden och om knappt en månad barrikaderar Modt och jag in oss på 7-Eleven och sörplar i oss deras sortiment av mama-nudlar.

Herregud. Kan ni fatta?

Tilltänkt resrutt med en släng av vånda

2011-11-25T15:04:00.000+01:00

Koh Lanta 6-11 december
Phuket 12-15 december
Chiang Mai 16-17 december
Khlong Lan 18-25 december
Lampang och/eller Bangkok 25 december-strax efter nyår
Koh Phangan & Koh Tao ?-mitten av januari
Ev visa run

Det jag uppskattar minst med att resa är själva resandet i sig. Stressbenägen och med en lättretlig åksjuka som färdkamrat är transportaspekten helt enkelt min värsta fiende. Den rationella delen av mig säger att gloom&doom-perspektivet måste skrubbas bort. Att scenarion involverande epilepsiframkallande bokningssajter, tidsanpassningar och (värst av allt) avsaknaden av matpauser ska ersättas av rosenskimmer och positiva tankar i stil med:

Teknikens under som möjliggör korsande av kontinenter! Flygplan istället för trampoliner! Übersnabba katamaraner istället för en bambuflotte som drivs manuellt med händerna där risken för att förlisa 200 meter från vattenbrynet är överhängande stor! Etc.

Men alltså, det är fan svårt. Och jag vet inte vad poängen med detta inlägg är annat än att jag funderar på hur man så märtfritt som möjligt tar sig mellan Bangkok och Koh Phangan/Koh Tao. Med hänsyn till såväl reskassa som balanssinne.

Ritsch ratsch filibom bom bom

2011-11-24T20:53:00.000+01:00

Winter is coming förkunnar de gång på gång i Game of Thrones likt domedagsprofeter. Falsk ryktesspridning vågar jag påstå, för den snömängd som fallit i de västerbottniska skogarna kan som mest liknas vid vad Charlie Sheen's näsa avger i sin allra blygsammaste nysning.

Och här har jag under denna ändlösa höst gött upp mig inför en vinter som aldrig kommit. Glass hit, coco pops dit. Några dunkar varm choklad att lägga sig varmt om hjärtat inför tuffare tider. Nu gör jag en ansats till att packa inför den förestående resan och tro mig, det är inte vackert att beskåda. När plaggen reducerat sin massa efter vilda nätter i torktumlaren har jag gått i motsatt riktning.

Överlevnadsinstinkten gick segrande ur striden

2011-10-12T23:13:00.001+02:00

Jag var fullt inställd på att stå ensam på barrikaderna och tvingas mota tillbaka flyttfåglarna i deras färd undan kylan. Frusen och planlös som jag är har jag inte velat unna någon annan glädjen av att undkomma den annalkande vintern (kollektivt lidande är så mycket mer grandiost).

Men se där, efter några sena kvällar med ökande puls och ett avtryckarfinger i högsta beredskap har jag nu gjort en helomvändning - flygbiljetter har klickats hem och likt en värmesökande missil riktar jag än en gång blickarna mot Thailand.

Who's coming with me?

Jordgubbspaj med grädde och citronkräm

2011-07-20T19:12:00.000+02:00

Sockerabstinensen gjorde sig påmind men istället för att följa den nedärvda instinkten och jaga mig fram genom skafferiet gick jag mot naturen och... bakade? Diskberget sträckte sig i efterhand flera kilometer över havsytan, men oj så värt det var besväret.

When I dip, you dip, we dip

2011-07-07T18:22:00.001+02:00

Det blev ett impulsivt inhandlande av bikinis idag och jag följer upp detta med att tillägna några timmar av mitt liv genom att titta konfunderat på dem. Det faktum att svenska farvatten ger mig frostskador innebär nog att jag får bege mig till varmare breddgrader för att de överhuvudtaget ska komma till användning. Gissa vem som nu har ytterligare en anledning att återvända till fäderneland?! Ibland slår min egen briljans knock out på mig själv.

Hypermusic

2011-06-30T23:20:00.000+02:00

Premiärbesök på Stadsfesten för mig imorgon! Visst kommer det att bli kalas att få återse ansikten från ungdomens dar (ett halvår tillbaka) men jag kan inte tänka på annat än den stundande klaustrofobin, ovan som jag är vid att vara omgiven av ett folkhav som sträcker sig långt över mig. Asiater tenderar att växa nära markytan, vet ni. Det lär ju inte finnas något syre för mig där nere vid maskrosbladen!

AYEEE

2011-06-28T19:36:00.001+02:00

Skype-session med balineserna igår. Blev så obeskrivligt glad av att se dem flankera datorn, kaxiga i uppsynen och med kepsarna fastgjutna på huvudet, precis som på vilken sjuåring som helst med klistertatueringar.

"Ecko har fått i sig för mycket Bintang," sa Kong konspiratoriskt vilket delvis förklarade hans kamrats något feminiserade beteende (personligen tror jag dock inte att ölen bör åläggas allt ansvar; en hel del arrak hjälpte nog till att släcka törsten).

Fint gäng, det där! Saknar dem och Bali. Definitivt värt ett besök till.

Twelve-step program

2011-06-28T16:47:00.001+02:00

Jag försöker få ett fast grepp om verkligheten men motoriken är inte vad jag skulle kalla samarbetsvillig. Återanpassningen till en inrutad vardag må ha varit skyndsam men mentalt är jag långtifrån närvarande (vilket enligt vissa knappast kan ses som en avvikelse från det normala). Jag kan inte förneka det - jag håller tvångsmässigt utkik efter biljetter att komplettera min framtida flyktplan.

Hävdar fortfarande att det borde existera någon form av stödgrupp för hemvändare. Gärna med samlingslokal i ett sånt där solrum tillägnat pensionärer där vi ostört kan ligga utfläkta i brasse-stolar, anonyma bakom våra rayban-kopior, och sniffa oss höga på Hawaiian Tropic medan klagosången över de hutlösa svenska priserna endast tillfälligt överröstas av fläktens kvidande. Och en fire show skulle vi åtnjuta, varje helt klockslag. Åt helvete med säkerhetsföreskrifterna.

Ett dygn i Peking

2011-06-23T15:59:00.001+02:00

En redan lång hemresa blev än mer utdragen när kinesisk mark väl fick bära min tyngd. Det anslutande planet i Peking hade sedan en timme tillbaka lämnat flygfältet och ingen mer farkost med siktet inställt på Sverige fanns att tillgå för denna dag. Vid det här laget orkade jag inte uppbåda nog med energi till annat än uppgivenhet; hem skulle jag ju så småningom och ingen form av känsloyttring kunde påskynda processen (även om @£#{[]{$%!!! rullade i huvudet som en återkommande textremsa).

En hotellnatt och ett tillfälligt visum skulle jag visst tilldelas, men det krävdes många trötta och förvirrade vändor på flygplatsen innan jag befann mig på minibussen och slutligen rummet... som redan inhyste en till synes naken kinesiska med obefintliga engelskakunskaper.

Det fick mig att tillfälligt famla längs de rökinpyrda väggarna medan jag undrade vad för slags inrättning jag hamnat på. Hon visade sig dock vara ofarlig på så sätt att inga blodiga offerriter utfördes inför min åsyn, men att hon sedan satt i sängen och linjerade krigsmålningen fyra på morgonen fick mina ögonbryn att sömndrucket höja sig mot taket (innan jag insåg att hennes flyg antagligen skulle avgå flertalet timmar före mitt).

... och sedan landade jag i Sverige, där en änglalik varelse i SAS helpdesk tog förbarmande över mig och kostnadsfritt bokade ett nytt inrikesflyg trots att det uttryckligen inte skulle vara möjligt. Tacksamheten visste inga gränser, och såväl tårarna som wai:en var nära till hands innan jag insåg att det kanske skulle kunna vara kontraproduktivt och resultera i tvångsomhängertagande. Tack tack tack! Min tilltro till mänskligheten har återställts.

Here, there and neverwhere

2011-06-22T19:45:00.000+02:00

Jag trampar längs invanda stigar sedan fem dagar tillbaka. Resväskan är dissekerad; fem månaders avtryck och intryck effektivt utplånade från dess plasthölje, arbetsuniformen har motvilligt iklätts och framförallt: dialekten har funnit sin väg tillbaka och gjort sig hemmastadd. Jag talar som tallbarr, mossbelupna stenar och bristande bussförbindelser igen. Allt är så definitivt.

Bin mai dai...

2011-06-16T03:09:00.001+02:00

Mitt plan ar forsenat med 8 timmar. Jag kommer utan tvekan att missa alla anslutande flyg (varav en svensk inrikesbiljett kommer att behova kopas for en tredje gang). Farval Thailand och Sverige och hej till den arktiska kylan pa Pekings flygplats. Det var 5 manader sedan sist; jag antar att det ar dags att stifta narmare bekantskap ytterligare en gang.

Ar ett vrak just nu. Vet inte hur jag ska hantera detta.

Nothing happens before its time

2011-06-14T18:50:00.000+02:00

Gloom and doom

2011-06-14T12:10:00.001+02:00

Vilken gårdag alltså.

Tre timmars sömn följt av en stressig procedur genom flygplatsen i Denpasar där jag lyckades boarda planet medan "final call" gick rundgång i högtalarna; därefter en alldeles för lång och håglös väntan på flyget i Phuket och så insikten att... hoppsan, min moster möter mig inte i Bangkok som beräknat denna kväll och inget hotell är bokat.

Mellan detta, hostan och en kopp snabbnudlar för svindlande 60 baht ville jag bara lägga mig ner i en krater och aldrig skåda dagsljus igen. Tack och lov hade Modt en bädd att undvara så jag slapp göra nattens arbetsamma kvinnor sällskap i min jakt på tak över huvudet. Nu har jag tagit in på det gamla vanliga Avana Hotel, svurit över avsaknaden av ett thailändskt pass (tydligen olika regler och priser för thai vs farang här) och inväntar släktens ankomst om några timmar.

Och hemlängtan, det har jag.

Sista dagen pa Bali

2011-06-12T09:40:00.000+02:00

Solen gassar men det ar som om jag har mitt personliga lilla regnmoln att skugga mina forehavanden. Sa mycket jag vill gora, sa manga nya bekantskaper att ta farval av innan jag imorgon formiddag beger mig mot flygplatsen och Thailand. Men hur jag ska fordela tiden overgar mitt forstand och kvar star jag pa gatan, villradig och loper an en gang risk att bidra till trafikens offerstatistik.

Halsan ar inte riktigt pa topp - i sedvanlig anda akte jag pa en dunderforkylning i det ogonblick mina fotter overtradde landsgranserna - men jag ar fortfarande last man standing nar portarna slar igen om natterna langs Legian Street. Om vartannat ar det nagon valmenande person som smackar till mig i pannan med handflatan for att kolla min temperatur, och nar det konstaterats att den inte antrat feberterritorium far jag ett tummen upp om att dansa vidare in i dimman. Jag kan ju inte sova bort natterna har, eller hur?

Resan har varit langt ifran det kulturella smorgasbord jag forst var installd pa, men roligt har jag haft och jag angrar inte en sekund av tiden har. Terimakasih!

Stockholm syndrome

2011-06-05T11:07:00.000+02:00

Forsta instinktiva tanken var att fly fran Kuta sa fort ett flykttillfalle uppenbarade sig mellan surfshopparna och Billa Bong-trycken. Men for var dag som gar skjuts avresedatumet upp indefinitivt och det kommer antagligen att sluta med att vi star som cementerade monument vid Poppies Lane II. Inte for att platsen uppvisar den minsta tillstymmelse till charm - sa lagt har inte mina varderingar sjunkit- utan for att vi otroligt nog hunnit rota oss och sedan dag ett haft ett indonesiskt entourage att omge oss med. Ett leende och hela varlden ar min van har jag kommit i underfund med. Kanske nagon kan ge oss en virtuell kaftsmall sa att vi kommer till sans?

Utsikt fran balkongen. Byggnadsarbete pagar nedanfor sa sovmorgnar sker med skar viljestyrka. Och starka ar vi.

Hittills mitt enda besok pa Kuta Beach for att se solnedgangen.

Provar pa nya kulinariska upplevelser...

Eek.

Fisk, ris och... tofu? Snarlikt thaistyle kan jag tycka.

"AYE!" som Kong skulle ha sagt.

Kuta, Bali

2011-06-02T10:34:00.000+02:00

"Phuket," sa New forfarat och pressade uppgivet pannan mot fonsterrutan nar taxin rullade langs de ringlande backpackergatorna i Kuta.

Phi Phi sager jag, som inte har sa mycket mer an det att jamfora med. Som Phi Phi men med motordriven trafik vilket gor simpelt spatserande till en halsovadlig aktivitet. An sa lange ar jag fast forankrad i asfalten, inget svavande over taken av hanforelse under det gangna dygnet, men mycket mer av Bali finns att upptacka sa jag haller sinnena vidoppna for nya intryck.

Dagarna ar varma, kvallarna svalare an vantat med en vind som jagar gatan fram i skymningen, manniskorna otroligt vanliga och hjalpsamma och vi kan redan stoltsera med balinesiska vanner. Livet ar anda ratt bra.

Hej då BKK

2011-05-30T08:27:00.001+02:00

Har haft några explosiva, impulsiva, mättande men framförallt minnesvärda upplevelser i Bangkok med världens bästa Mot att leda mig vid handen. Vädret må ha varit långtifrån exemplariskt med sina tunga, blygråa moln och ibland har handlingskraften vikt sig för lata tv-tittardagar och delvis misslyckad bakning, men jag har aldrig haft anledning till att gäspa under min vistelse här. "Tråkigt" finns helt enkelt inte på agendan när ett yrväder är ens personliga guide i ~~staden som aldrig sover~~ (nåja, åtminstone några av dess invånare har tagit för ovana att göra det under dagtid).

Nu tickar klockan iväg och jag ska alldeles strax bära ner väskorna för att:
äta en fusion av thai- och kinamat
vinka till mig en taxi
åka skytrain
köpa bussbiljett
och påbörja min färd mot Phuket (nästa destination: Bali)

Många punkter och delmoment, men Mot har gett mig strikta instruktioner att följa och när hennes roll som beskyddare tar slut axlar förhoppningsvis P'New manteln, haha. Ha det bra!

Omstrukturering av planerna

2011-05-24T11:35:00.000+02:00

En fagel kvittrade i mitt ora att en vulkan an en gang varit frikostig med sitt innanmate, sa for att undvika forra arets askmoln-haller-resenarer-som-gisslan-scenario bokade jag om min biljett. Jag ar ju en opportunist om inte annat! Darmed sker hemresan den 16 juni och den 1-13 juni kommer jag att befinna mig pa Bali (som har sin beskarda del av lavakastande berg, jag vet...).

Jag skot aven upp farden till Bangkok med en dag, men frukta icket - jag kommer att ha gott om tid dar for att kunna satta min personliga pragel pa staden.

Nakhon Sawan

2011-05-23T07:13:00.001+02:00

Igår tänjde jag på changwatgränserna och förflyttade mig till Nakhon Sawan för ett besök hos Nong'Beem; en resa som efter några dagars segt vardagstugg i sömniga Khlong Lan mottogs med vidöppna armar. Människor! Civilisation! Dessutom inga välmenande (men ack så överbeskyddande) släktingar att eskortera/valla oss runt som celebriteter/boskap.

Med endast en moppe som transportmedel inledde vi därmed min dag i frihet... genom att bli stoppade i en poliskontroll. 400 baht i böter. Vi hämtade oss dock snabbt från denna motgång och nummer två på agendan var bio, helst i form av den nyaste piratfilmen att pumpa in pengar till Hollywood-maskineriet. En rejäl adrenalinkick eftersöktes men eftersom alla filmer var dubbade hamnade vi ironiskt nog framför ett thailändskt romantiskt drama - Khob Khun Tee Rak Gan - den enda med engelsk textning.

"Romantik tråkar ut mig," proklamerade Beem och sjönk ner i sätet medan handen famlade runt i popcornlådan som jag redan hunnit tömma.

Jag var benägen att hålla med henne och blev efter en stund påmind om varför jag i publika sammanhang undviker filmer med högre ambitioner än att tömma magasinet för att öka bodycounten. Medan slowmotionsekvenserna rullade förbi till tonerna av en övertydlig stråkkvartett utkämpade jag ett inre krig mot mina översvämmade tårkanaler. Jag förlorade.

Därefter bowling, omkringstrosande i ett köpcentrum och ett avslutande besök på kvällsmarknaden längs flodbädden. Tack och lov att mina kontanter vid det laget tagit slut för konsumtionslustan höll på att övermanna mig.

Nu är jag tillbaka i Khlong Lan. Imorgon: Bangkok!

Angst

2011-05-21T11:53:00.000+02:00

Ett tankefragment, ett viskat "baaa... liii...", och kroppen reagerar som om den fått socker intravenöst. Hjärtat accelererar ångestfyllt i knyckiga övergångar och kvider av ansträngningen - "bom bom pow" tänker jag och påminns om alla de redbull jag inmundigat som med säkerhet förtkortat min livslängd markant.
(Antar att det är så här det känns att motionera.)

Numret till Air Chinas kundsupport var nertecknat i ett virtuellt dokument (ringa, omboka, passiviteten skulle agera statist för en gångs skull!) men innan jag hunnit förmå mig till att klicka på spara, gav internetcaféts datorer ifrån sig en samfälld suck och mörkret lade sig som ett kvävande täcke över Khlong Lan. Det är svårt att argumentera mot en vetorätt som så dramatiskt gör sin entré.

Hemfärd den 26 är alltså vad som gäller.

Tungt.

Men jag är tillbaka lagom till nästa högsäsong!

Jag vill inte släppa taget, kan du bända loss fingrarna åt mig?

2011-05-15T09:41:00.000+02:00

Jag trodde jag hade förlikat mig med tanken på den förestående hemresan, men insikten slår mig i ansiktet som en vattenkaskad i gränslandet till fryspunkten. Panik. Jag kippar girigt efter andan, tänker: syre är en färskvara och typiskt att detta inträffar mitt i natten när mörkret regerar och ingen kan höra mig skrika (hur jag nu skulle kunna få luft till att göra det).

Är min biljett ombokningsbar? Vad krävs för att den ska bli det? Hur ser tillståndet på mitt bankkonto ut? I vilken skala uppmäts min kära moders ilska över att dessa tankebanor överhuvudtaget existerar?

Mina fingrar håller sig krampaktigt fast i denna resa och vägrar släppa taget. De är inte redo för det ännu och vem kan klandra dem? Jag vill härja i Chiang Mai och Pai med den dynamiska Chang-duon, gå på upptäcktsfärd längs Bangkoks ringlande gator med Modt (4 days she said - 3 for partying, 2 for shopping and every day for devouring anything edible that we can get our hands on), och Bali, Bali med P'New där vi trampar på brännande sanddyner och skådar solnedgången från ytterligare vinkel.

Det är lite svårt att andas, ja.

Hej!

2011-05-13T18:59:00.001+02:00

Blogger verkar ha snubblat över någon form av problem med följden att alla inlägg publicerade inom en viss tidsrymd raderats, därav föregående texts mystiska öde. Får se vad jag kan göra åt saken, ok? Mina superkrafter är dock väldigt begränsade så i värsta fall är jag nog illa tvungen att skriva om allt. Kekeke.

Det här med gräset på andra sidan...

2011-05-11T09:52:00.001+02:00

Om någon befinner sig i Sverige framför braskaminen i ett återupplivningsförsök av sina förfrusna tår och avundas min tillvaro på andra sidan jorden kan jag kontra med att jag:

- gått upp närmare 4 kg på några få veckor

- har ett brännmärke som knappast gnistrar av fräschör

- blivit angripen av strandloppor, varpå baksida lår ser ut att ha koloniserats av myggbett

Jag vet att det är en klen tröst, men ser ni inte hur jag lider?

Thailand tattoo

2011-05-05T22:44:00.001+02:00

Heta avgasrör och vilsekomna vader, det är sådant episka ballader baseras på. Det var bara en tidsfråga innan jag själv kunde sälla mig till skaran av smäktande ungmör. "Pssschhh" inbillar jag mig att det lät, och sedan var jag stämplad med den beryktade thailändska tatueringen. Som turist i detta land är den nästintill obligatorisk; ditt uttåg över gränsen ska följas av en stämpel i passet och en efterhängsen lukt av bränt kött, annars har din resa inte varit komplett.

Nu har jag en andra gradens brännskada på benet, ca 4 cm i radie, vätskande och med blåsor. Dessutom har huden redan börjat släppa så jag lär vara sådär lagom skinnflådd när tiden lider. Om någon har tips/erfarenhet på hur jag bäst sköter detta och undviker en infektion... speak upp, för all del. Leker martyrdöden nu och min smärttröskel är inget att tala om.

Oh, you can have it all and wrap it in the world

2011-05-03T20:02:00.001+02:00

Jag med slumpmässigt utvald banan, bara för att.

Jag är inne på upploppet nu; borde springa så snabbt benen förmår. Men ack ack ack vad de släpar längs marken, trotjänarna (och då avser jag inte mina boobs). Sista veckan är synonymt med provvecka och stunder av tappad tilltro till mitt intellekt. Dessvärre kan motivationen troligtvis lokaliseras till ett helt nytt solsystem. Jag sörjer förlusten av den, det gör jag, men det inlärningsstopp jag har kommit till går än så länge inte att rubba på. ช่วยด้วย säger jag och förmodligen är inte ens det korrekt.

โลโซ!!!!!!!!!111111

2011-05-02T19:05:00.001+02:00

Okej, nu ska ni få höra! En thailändsk donjuan, Mr "Siri is too hard to pronounce - you should have a nickname like Faah Sai (clear sky)", kvittrade att Loso ska ha en spelning på Marlin på lördag. Nu nådde charmören i fråga knappt upp till mina knäskålar vilket per automatik diskvalificerar honom från eventuella auditions om att vinna min ynnest, men faktum kvarstår - LOSO. Ahhh, deras diskografi är som en enda lång kavalkad av Thailand-minnen för mig. Måste ses i egen hög person!

Glad påsk (i efterskott?)

2011-04-25T13:43:00.000+02:00

Bananer och primater, hoppas påskhelgen varit till er belåtenhet! Själv har jag haft några lata dagar i mitt nya rum samt tillfälligt överkommit tusen stickande nålar (läs: en oförklarlig allergisk reaktion) för att kunna inta en gedigen påskmiddag komponerad av David och Peter. Spännande på alla sätt och vis.

Utan att försöka ordvitsa till det kan jag konstatera att det blev en lång fredag - för att även P'New skulle kunna delta efter sitt arbetspass satte vi oss inte till bords förrän klockan börjat närma sig 23.00, men oj så värt det var all väntan. Den allergiska reaktionen (som på intet sätt bör förknippas med maten) höll dessvärre i sig, likaså den efterföljande mättnadskänslan, så lördagen tillbringades hemmavid med en tegelsten till bok att ta sig igenom.

David har bilderna, nu återstår bara för mig att erövra dem för att ha något att visa upp för er. Latero!

A little death around the eyes

2011-04-21T12:46:00.001+02:00

Koh Lanta är numera ett monument över den avslutade semestersäsongens fallna hjältar. De hypotetiska väggarna må vara beklädda med prunkande tropisk växtlighet och solen bränna lika het som förut, men tro mig - här är som ett ekande mausoleum. Dekonstruktionen har bubblat under ytan ett tag men efter songkran påskyndades processen och nu har lågsäsongen definitivt inletts.

Ursäkta mig medan jag sörjer den lilla tillstymmelse till socialt liv som jag hade. Jag lever på förhoppningen att desertörerna tar sitt förnuft till fånga och återvänder till ölivet.

Round and round and round it goes

2011-04-20T11:07:00.001+02:00

Sista etappen av det veckolånga lovet gick jag på grund med ett kvidande. Januari månads feberheta dygn i Khlong Lan gjorde ett ovälkommet återtåg och jag vaknade upp lördag morgon med såväl ledvärk som en laserblick à la Cyclops (dock introvert, för ingen annan än jag själv kom till skada inför åsynen av mitt rödsprängda och högst inflammerade öga).

Feber, feber, sömn lydde jargongen. Inte mycket annat än sovrumsväggarna (om ens det) kunde skådas med min dimmiga blick. Knappast det optimala sättet att avsluta mitt besök hos släkten, men vad annat kan man göra? Nu är jag i alla fall tillbaka på Lanta med en mer ljummen kroppstemperatur och hoppas kunna återställas till mitt forna storslagna skick. Hur det nu ska gå till när större delen av restaurangerna bommat igen för säsongen...

Doing my thang in KL

2011-04-09T12:15:00.001+02:00

STRAWBERRY FRAPPE NOMNOMNOM

Denna resa blir något av en hit and run - in i landet, pimpa passet med ytterligare en stämpel och sedan tillbaka till Thailand innan någon hunnit lägga märke till min frånvaro. Dessvärre avgår inte planet till Bangkok förrän om 5 timmar så... eh, jag gör det jag kan bäst och ägnar mig åt att äta.

Jag höll för övrigt på att missa planet i Krabi. Av två möjliga ingångar gick jag till fel gate (inrikes) och satt och väntade i godan ro medan den tömdes på folk. Skulle säkert ha suttit kvar också om inte en gudasänd person ur personalen tyckte jag såg lite malplacerad ut bland inredningen.

Och för att fylla ut inlägget kan jag ju som en totalt irrelevant fotnot tillägga att jag utöver att vara en hobbythai även har en gnutta malaysiskt blod trafikerandes i ådrorna. Vore det inte för min efterhängsna resväska som jag ännu inte kan checka in (17 kg! 17 kg för en vecka på landsbygden; det är en bedrift även för mig!) skulle jag slå upp flygplatsportarna och vidröra lite malaysisk mark. Historiens vingslag osv.

Men näe.

För de som kan läsa stapplande thailändska:

2011-04-08T13:53:00.001+02:00

För er andra kan jag ju avslöja att det inom kort är songkran och jag sedan klockan 14:00 officiellt har lov! Nu packas det febrilt inför en stundande visumresa till Kuala Lumpur följt av ett besök hos släkten, men komplikationer i form av att jag i samma veva tänker påbörja min flytt ut ur detta rum gör att det går i slemmig snigelfart. Ska slänga in det sista i resväskan, duscha, äta och sedan agerar Naiyana packåsna genom att hjälpa mig transportera mina resterande ägodelar till hennes lya.

Däremellan ska jag försöka hinna andas också.

Puh.

Koh Phi Phi, dag 1 del 2

2011-03-28T15:28:00.002+02:00

Phi Phi är något av en filmkuliss. En skickligt ihopsnickrad sådan, nästan i Hollywood-klass, men vid dagens slut likväl en kuliss. Vid första anblicken ges intrycket av ett paradis med kristallklart vatten och böljande kullar, men när hamnen väl intas är fogarna blottade för granskning och man blir varse om den febrila aktiviteten bakom.

Två månader på Koh Lanta har skämt bort en vad gäller yta så att befinna sig i denna tetrisbebyggelse fick oss öbor i exil att kippa lite nervöst efter andan. De mer hårdhudade Bangkoktjejerna Joy och Modt bekom sig dock inte av klaustrofobin och höll sig upprätt i alla lägen (även om packningen gjorde sitt bästa för att få även dem på knä).

"Aow roti mai?" undrade Modt och medan de mer ålderstigna i sällskapet försökte lokalisera hotellet fann vi oss på jakt efter de frasiga, thailändska pannkakorna som blivit min drog. Ungefär vid detta tillfälle etablerades även vår hälsovådliga relation som kan sammanfattas som en enda lång matorgie. Hiew mai? (hungrig?) blev ledordet och när den andra jakande hoppade upp och ner gick startskottet för ett frosseri utan dess like.

Anmärkningsvärt med Phi Phi är att priserna håller sig på en mer svindlande näven i magen-nivå än till och med Koh Lanta. Modt lyckades dock med sin sedvanliga flair pressa ner pannkakspriset en smula efter att jag under ed svurit att inte yttra mig och därmed avslöjas som farang under thailändsk täckmantel. The story of my life.

Det första vi gjorde efter att ha installerat oss på rummet var att hoppfullt sätta av mot stranden. Oh... yeah.

Förbryllat försökte vi lokalisera havet och kom fram till att den stundande fullmånen var boven i dramat.

Joy simulerade ett drunkningstillbud.

Vi vadade oss genom det lilla vatten vi kunde finna, fortfarande lite bortkomna...

Tills en longtail-förare fick oss på kroken och vi satte av mot Monkey Beach!

Mjau.

Det blev en del snorkling och matning av fiskar.

Och sedan obligatoriska hoppbilder på stranden.

I såväl skymning som duggregn.


Innan skyfallet slutligen fick oss att huttrande krypa ihop under båttaket och bege oss tillbaka - varefter vi återupptog badandet. HA!

Magnum & Kinesen har en pluggisdag

2011-03-27T13:03:00.000+02:00

Jag och Naiyana kände oss manade till hängivet studerande inför morgondagens prov (vi kan ingenting...) och installerade oss på den nyöppnade restaurangen under mitt boende, till personalens förnöjelse. Någonting med två thailändskor som uppenbarligen inte kan språket får det att dra i mungiporna och ska jag vara ärlig så kan jag ju egentligen inte klandra dem...

"Don mai yö yä!" utropade Naiyana, följt av en strid ström isaan, och gestikulerade med armarna i varje väderstreck för att illustrera flertalet träd och därmed kunna få det thailändska ordet för skog. Varpå en man kontrade med någonting om laosiska. Hah.

Vi blev bjudna på farligt sur mango med tillhörande dipp.

Mot pluggsessionens slut lyssnade vi på Backstreet Boys för att Mr Don, restaurangens ena delägare och även min hyresvärd, skulle vidga vyerna och inte bara vara det hängivna Westlife-fan han är. Jag vet inte om han blev så imponerad.

Koh Phi Phi, dag 1 del 1

2011-03-27T06:35:00.002+02:00

Det började dåligt, precis som sig bör.

Att "som hastigast springa upp till rummet" för att hämta packningen slutade med att jag tappade greppet om tiden och med paniken växande i bröstkorgen sedan fick stampa av och an längs vägrenen i väntan på tuktuks som för en gångs skull lyste med sin frånvaro. 40 minuter till färjans avfärd och där jag befann mig fanns inte ett hav i sikte.

Riddaren i skinande rustning blev Oskar, som övergav land och rike och en rykande het mattallrik för att i svindlande hastighet skjutsa mig till piren. Väl på plats sprang jag runt med samma grace som en desorienterad buffelhjord, sökandes efter mitt resesällskap som inte var där. Hade de redan satt seglen mot Phi Phi?! Självklart var mitt saldo på mobilen en bister historia och mottagningen likaså, så det enda jag kunde göra var att invänta ett samtal från Jocke och hoppas att nätet släppte fram det denna gång.

Men sedan dök alla upp och allt var i sin ordning (även om min puls fortfarande gick på högvarv; stress är lätt att kicka igång men svårt att slå av). Pengar utväxlades, biljetterna klistrades fast och nästa punkt på agendan - som alltid i ett thailändskt sällskap - var huruvida vi var hungriga eller ej och om inte, låt oss äta ändå! Tiden var knapp men färjesnubbarna intygade att vi skulle hinna med lunch utan problem. Vi tog tio steg i sidled till en restaurang, beställde in mat, färjan gled in och sedan började nämnda herrar febrilt vifta med armarna åt oss att skynda på nununu.

Ah, mina nerver.

Fick matlådor att packa ner allt i. Sedan satt vi på färjans utsida och åt medan solen grillade oss knapriga.

Därefter somnade jag och P'Joy i fläktdraget inomhus, sövda av åksjuketabletterna. Den ca 2 timmar (korta) båtfärden passerade i princip obemärkt.

Hej då, Lanta!

This side up

2011-03-23T16:47:00.000+01:00

"Lugnet före stormen" har man hört talas om, men jag undrar om det inte är så att jag just genomgått en omvänd process. Mycket har hänt under den gångna veckan och det är först nu när alkoholångorna börjat lägga sig som jag kan urskilja vad som är upp och ner. HAH, skämt å sido:

I torsdags flyttade jag till mitt alldeles egna rum och är för tillfället härskaren av kaos. Härlig, befriande känsla att kunna rå om sig själv även om jag knappast kan påstå att det hunnit vara särskilt mycket ensamtid.

Koh Phi Phi kallade redan dagen därpå och även om ön i princip var utrymd på människor hade jag en fantastiskt rolig helg i det bästa sällskap man kan tänka sig.

Hemkomst på söndag och därefter har jag haft yrvädret Modt som inneboende i två dagar innan hon åkte tillbaka till Bangkok. Raeng, saler och chennarer är ord som ska användas flitigt hädanefter <3

Och nu...? Regnmolnen har blivit ett återkommande fenomen här på ön, resväskor skakas ur på myror och dammkvalster och mina norrlänningar förbereder sig för avfärd efter tre månaders vistelse. Det kommer att svämma över i tårkanalerna, ingen tvekan om saken...

Mamma, titta vad jag kan

2011-03-22T19:21:00.000+01:00

Är du stolt nu?

Who's the monkey now?

2011-03-17T19:28:00.001+01:00

Sizzling on the beach of Bamboo Bay after a hazardous ride on the wicked crazy dirt roads of Koh Lanta. Pictures are shamelessly stolen from P'Mot, my new teacher in the arts of Siam slang. RRRAENG!

And last but definitely not least:

Souvenir

2011-03-15T09:40:00.002+01:00

Självklart var det en poliskontroll 100 meter innan min slutdestination.

"Hoppsan," tänkte jag och famlade vilt på huvudet efter min hjälm som sedan någon vecka tillbaka fått ben och irrat bort sig på Lanta. Den hastigt påkomna planen om att knipa ihop ögonen och därmed kunna passera obemärkt gick om intet, och jag fick snällt styra in Den Flygande Faran intill vägkanten.

Polismannen var trevlig, vi förde en stapplande konversation på thai och engelska och jag fick i sedvanlig ordning ha min story time (chai, bpen kon thai dtäe pood thai mai dai (inväntar det ofrånkomliga skrattet)/ bai tii pratet saweeden dtawn dek dek/ paa mää kon thai, mää yoo tii saweeden/ dtawn nii chan rien pasaa thai tii nan (pekar på skolan, så nära men ändå så långt bort). Därefter fick jag skriva min signatur på thailändska, gå till ytterligare två polismän några meter bort och upprepa proceduren.

200 baht pröjsade jag för den här souveniren. Fint.

Guten morgen

2011-03-15T04:09:00.001+01:00

Sitter ute på altanen, redo att bege mig till skolan någon timme efter utsatt tid. Haft ont i magen sedan uppvaknande och har nu kurerat mig med grillad kyckling och kao niew köpt på andra sidan gatan. Mums säger jag bara! Är inte det mirakelmedicin så slipper jag åtminstone dö på tom mage.

Förresten, det känns nästan som svensk sommar idag! (om man subtraherar ett tiotal grader från termometern vill säga) För ovanlighetens skull fläktar det, nästan så att jag kan låtsas som att det är svalkande brisar från sjön där hemma, och på avstånd surrar det något som låter snarlikt en gräsklippare. Åh, drömbilden av en sommardag i Vildmarken... att den ska vara så bräcklig.

Nej, nu ska jag burna iväg med moppen. Ha det gött!

Home sweet home

2011-03-14T09:46:00.000+01:00

Beträder sedan gårdagskvällen Lanta-mark igen and oh, what a feeling! Bangkok må vara fantastiskt på alla sätt och vis, men nog har även den här lilla skrutten till ö sin alldeles egna patenterade form av dragningskraft. Utan tvekan är det människorna som gör platsen och omgiven av mitt lilla harem blir Koh Lanta per automatik frickin' awesome.

Dock är friden kortvarig och jag har redan till helgen siktet inställt på Koh Phi Phi. Frågan är om jag kommer att överleva vad som lär bli en högst omtumlande upplevelse - mina första färdkamrater var helt lamslagna efter en vecka där och rehabiliterade sig med lugna Transformers-maraton framför min dator, och jag undrar om inte Aron fortfarande får något skärrat i blicken närhelst ön kommer på tal...

Det blir intressant att åka dit i undersökande syfte, om inte annat.

Jag och min make

2011-03-11T17:40:00.001+01:00

Ah, Lee Min Ho. Long time no see. Vore det inte för säkerhetsvakternas bistra uppsyner skulle jag utan tvekan ha stoppat dig under armen och släpat med dig hem.

Kuriosa: under andra intervjun på thaikursens första prov spenderade jag och läraren åtminstone fem minuter åt att fangirla över nämnda herre. LAAAW MAAAK! IIIIIHHHH! RAWN MAI? AAAAAHHHH! *fläkta frenetiskt med provpapperen* Ett fint ögonblick.

RUN BKK

2011-03-09T18:02:00.000+01:00

Bangkok är en thailändare mer till antalet!

Passar på att döda en massa flugor i en och samma elstöt genom att kombinera nytta med nöje de fyra kommande dagarna. Imorgon ska jag förlänga mitt visum med ytterligare 30 dagar och på lördag hoppar jag omkring på KOREAN MUSIC WAVE (infoga högljudda falsettskrik och spasmatiska ryckningar i armar och ben). Däremellan blir det brutaaaalt mycket shopping bara ekonomin tillåter det. Hur awesome är inte detta?!

Ordinära superhjältar - Lanta Tour February/March 2011

2011-03-08T15:07:00.001+01:00

Fördelaktiga bilder på smäckra varelser i deras naturliga habitat. Ett axplock av vad som existerade på Arons minneskort; ska nog även lyckas frambringa de ögonblick som David förevigat. Varsågoda! (och nej, datumen stämplade på bilderna är inte av denna värld)

Den snart trademark:ade hak-minen uppenbarar sig.

Balkonghäng, do not feed the animal.

En begynnande bromance.

David avverkar 40-årskrisen tjugo år i förväg.

Leaf House <3

Smiskar alla vad gäller solbränna.

Hur mycket de än vill hävda motsatsen...

Slitna krigaren Jens anslöt sig till sällskapet.

Typ inflyttningsfest på B1, Funky Fish.

Varefter vi vallfärdade mot vidare äventyr.

Klapa Klum!

Där David knöt vänskapsband med Bobby.

Thai Cat, vårt nya hang out på eftermiddagarna.

Mums. Mysig grädde som pricken över i:et.

Strandhäng. Tvingades sympatisola, as usual.

Omvårdnad av den slitna krigaren.

Och sedan var ruljansen igång.

Smack!

Och frågan vi alla ställt oss kunde slutligen besvaras - ja, Aron kan kränga på sig mina anständigt korta Magnum-shorts utan problem. Haaah!

I just like the sound of my own voice

2011-03-06T17:50:00.001+01:00

Vaknade upp imorse, alldeles rådvill, och för första gången sedan min ankomst till Lanta saknade jag planer för dagen. Aron och Jensa vinkades under gårdagen av till Bangkok och sedermera Sverige, rumskompisen hade tillsammans med grabbarna Norrland begett sig på moppefärd till Krabi, och någonstans på andra änden av Long Beach var David fullt upptagen med att leka hemmafru i sin nya bungalow.

Insikten om att jag skulle behöva spendera dagen i ensamhet var förödande.

Jag har ingenting emot att vara själv; ibland är jag till och med definitionen av eremit. Men under min tid här har det aldrig funnits något behov av att tugga på kvistar och hålla monologer för mig och min spegelbild, så detta var definitivt en ny upplevelse.

Min levnadsguru

Tack och lov ringde David efter en timmes hyperventilerande och föreslog deltagande av en yogalektion (för att minska på min inneboende stress); när detta efter en perplex tystnad avböjdes släpade han med mig till Saladan på lunch varefter vi bungalowshoppade på närmaste mini mart. Jag är imponerad av hans hängivenhet - för egen del dröjde det över tre veckor innan jag ens köpte klädgalgar, men han pratar redan om att skaffa vattenormar att ha som husdjur.

Slutet gott, allting gott, antar jag. Men jag bävar fortfarande inför kommande månadsskifte då än fler människor lär vinka adjö till Koh Lanta... woe is me.

Svetten lackar men changen tar aldrig slut

2011-03-06T08:33:00.002+01:00

Schhh, schhh. Ber om några sekunders tystnad så att jag kan proklamera min kärlek till vår altan - jag älskar den! Kanske inte så mycket dagen efter när den ser ut att ha utgjort ett blodigt slagfält åt testosteronstinna gladiatorer, men all annan tid duger den gott och väl till att frekventera.

I fredags fick bungalow 135 än en gång utgöra samlingsplats åt en skara soldyrkare - en genuin thailändare, en hobbythai (jag) och resten med blågult blod flytandes i ådrorna. Efter att spotify-listor med något tveksam smak fått göra sitt i stereohögtalarna, plockades gitarren fram och mörbultades tills ljuva toner strömmade ut. Låt mig få presentera...

<p>&amp;amp;lt;br&amp;amp;gt;F</p>

PS. Jag tycker mig känna igen låten som Gratai sjunger. Är det en av Palmy's?

Stunder av i-landsproblem i Thailand

2011-03-04T08:52:00.000+01:00

När man sätter sig på moppen efter att den stått ute en dag under en obarmhärtig sol. I synnerhet om man har en tendens att bära aningens korta shorts - då hägrar lukten av stekt skinka i luften.

När man är ett stort middagssällskap och får in en gemensam nota och den dessutom är skriven med thailändska kråksparkar. Då hjälper inte ens kalkylatorn på mobilen.

När man inte orkar förflytta sig till 7-Eleven som är beläget på andra sidan gatan (och när denna förflyttning vanligtvis sker genom att man sätter sig på sagda moppe och rullar nerför backen). Då är det tuffa tider.

Annars har jag ju det rätt skapligt här.

Första provet imorgon

2011-03-03T17:54:00.000+01:00

Och jag som tycks ha gjort allt annat man kan göra utom att just... plugga. Men det känns ändå förvånansvärt bra! Vilket ärligt talat gör mig smått nervös - nervös över att jag inte är nervös över vad som borde göra mig nervös. Hehe. Detta kan inte sluta i annat än tårar och blodbad.

Vad är väl en bal på slottet

2011-02-28T09:32:00.001+01:00

... när man kan jaga grodor på Garden Hill?

"För mycket av det goda är underbart" var mottot för en entusiastisk trio som med bravur antog en jägermeister/redbull-diet kvällen till ära. Det norrländska entouraget bestående utav Jocke och Oskar stod för en sansad motvikt då de efterföljande dag skulle på visa run till Malaysia, men i övrigt låg red bullen som ett klibbigt täcke över bungalow 135. (Så även över min moped, som efter närkontakt med en kärlekstörstande katt och en missriktad shot-arm från Aron numera stoltserar med en frän stank av kattpiss och jägerbomb.)

Uppladdning. En Chang infiltrerade kylskåpet, men det var strikt jägerbomb-diet som gällde.

Ready, set, go!

I'm telling Tim

2011-02-23T17:18:00.002+01:00

Detta är Aron, min vapendragare från Kantiang. Om detta hade varit en kontaktannons hade det stått att han gillar hundar, hamburgare och Hammarby, men det är det ju inte så jag håller mig till saken och berättar om gårdagen då han kände sig masochistisk.

Rektumundersökning! Eller nej, så var det ju inte. Men vissa paralleller kunde dras. Det var mitt första besök i en tatueringsstudio så jag var inte riktigt säker på det här med god etikett och satt därmed blickstilla medan jag väste ur mungipan närhelst jag skulle tala. Sådana skrupler hade inte offret i fråga. "Är det mellanrum mellan orden?! Jag såg inga, jag såg inga!" tjöt Aron desperat. "Kaaaanske," svarade jag och kände mig allsmäktig med all den kunskap jag bar inom mig.

Och så här blev slutresultatet! Med mellanrum och allt.

Aron blev alldeles till sig.

Vilket han inte hade blivit om han tatuerat sig utifrån sin t-shirt...

ตุ๊กแก

2011-02-21T17:24:00.002+01:00

Jag och ett myggnät mot hela Thailands flora och fauna. Det sammanfattar på ett ungefär den traumatiserande upplevelse som utgjorde min första resa tillbaka till fäderneland. Att elva år gammal i några veckors tid sova ensam i ett rum med springor i såväl väggar som golv; det har satt sina spår kan jag lova och innebär att jag alltsedan dess hyser en kronisk aversion mot geckoödlor och deras lungkapacitet. Avskyr ljudet, fasar inför åsynen.

Trevlig överraskning då att finna detta vidunder göra sig hemmastadd bakom min säng. Förflyttade mig illa kvickt till altanen och det var så Jimmie fann mig en timme senare. Efter mycket gestikulerande från min sida gick vi in, plirade nervöst på tingesten på väggen, varefter jag var tvungen att bege mig ner till 7-Eleven och hetsäta för att lugna nerverna. När jag återvände hade Jimmie gjort en heroisk insats genom att jaga iväg besten. Guldstjärna till honom.

Lata dagar på Lanta

2011-02-20T12:20:00.000+01:00

Uh. Dedikerar denna dag till alkoholens efterföljder. Med fördragna persienner och ac:n som ett behagligt bakgrundsbrus är allmäntillståndet hakuna matata, men i det ögoblick jag sätter foten utanför dörren blir jag solens fiende nummer ett. Ska bygga mig ett altar med offergåvor för att vinna tillbaka Bacchus gunst...

Annars kan man ha det så här behagligt på Koh Lanta:

Gårdagens poolhäng på fd kurskamraten Britts White Rock Resort. Videoklipp lånat av Robert.

A hymn for the exiled

2011-02-18T19:36:00.000+01:00

Tiden rinner ut i sanden. Jag försöker fånga upp den, men säg den håv med maskor som är små nog och jag kommer att investera i ett helt lager.

3 veckors skolgång har hunnit passera i en blinkning. Övergången dagarna emellan är diffus och trots att jag är den med längst kvar till pensionen minns jag knappt vad som skett timmen dessförinnan, annat än att jag kisat mot solen och ännu en gång agerat moraliskt stöd åt de med sämre pigmentering som ihärdigt försöker bättra på brännan.

Det är ett behagligt vardagslunk; finns inget bättre sätt att spendera tiden på för rådvilla neurotiker med framtidsångest, men det skrämmer mig att denna tillvaro har ett sista förbrukningsdatum som tycks närma sig i alldeles för hög hastighet. Jag vill ju att Lanta ska vara för evigt. Bästa beslutet jag har fattat, inget att orda om.

Klackarna i taket

2011-02-13T15:06:00.001+01:00

Utförsäljning på OLW-chips på Lanta Diver, där svindlande 190 baht antagit de något humanare proportionerna av 100 baht tack vare ett utgående datum. Hype, hype, hype!

Jag och mina kumpaner begav oss till Saladan igår kväll med lystna blickar och prunkande plånböcker, men euforin blev kortvarig när jag i mitt sökande efter påse att släpa hem bytet i föll offer för min dåliga motorik. Upp som en sol och ner som en pannkaka - lagen om alltings jävlighet hade följt mig hit ända från Sverige, för plötsligt hade jag en stukad fot. Efter några osande eder och en hel del haltande återstod inte något annat alternativ än att tröstäta. Jocke förevigade ögonblicket:

Och bara för att all världens olycka är så dåligt disponerad bland befolkningen lyckades jag skrapa upp samma fot under dagens snorklingsutflykt. Har köpt antiseptiskt att badda såren med som en hypokondrisk säkerhetsåtgärd, men tuben ser ut som någon billig variant av trälim så jag är ännu inte helt övertygad om dess effekt. Amputering nästa?

Here comes the sun

2011-02-13T11:02:00.000+01:00

Ni får tvångsdeportera mig ur detta land. Jag lämnar det inte frivilligt.

Vår nya bungalow

2011-02-12T17:33:00.000+01:00

Behövs ingen air condition, vinden fläktar friskt ändå. Wuhuhu!

För övrigt har jag återhämtat mig från De Illasinnade Basiluskerna. Det krävdes förvisso en dag hemma med ledvärk och självömkan som enda sällskap men sedan kräkreflexerna slutat vara så himla triggerhappy gick det galant. Igår var det dock tal om att återvända till brottsplatsen för att intaga en måltid med några från skolan, men jag lyckades avstyra denna dåraktiga plan då enbart tanken på restaurangen ger mig kväljningar numera...

Matförgiftad?

2011-02-09T07:38:00.000+01:00

Har speglat mig i det skamfilade toastolsporslinet hela natten och kan skötselråden på locket utantill. Jag lever på vatten och resorb, men hoppas någon ska ta förbarmande över mig och raida 7-Eleven på ätbara saker under min fana. Vilken tillvaro jag för, alltså. Superhappyfuntime.

Lanta Food Tour

2011-02-08T09:54:00.002+01:00

Jag och det norrländska entouraget spelade mänsklig tetris genom att packa oss på moppen och dedikera lördagen åt sightseeing av ön. I slutändan hade vi nog blickarna fästa på restaurangmenyer mer än den omgivande naturen, men det är så Thailand ska tas. Matorgie!

Först ett depåstopp i Saladan för att inmundiga somtam gai yang.

Mai phet, kha!

Gudomligt gott.

Ett tempelbesök var huvudattraktionen men eftersom vi saknade vägledning och jag bara är pseudo-buddhist nöjde vi oss med en obligatorisk turistbild utanför. Observera min anständiga klädsel, yääh.

Strosade runt i Saladan där jag köpte en klänning som är... gränsöverskridande. Mina quarterback-axlar gör att jag kan misstas för att vara katoey (ladyboy) - jag svär, det är nästan så att man börjar leta efter adamsäpplet.

Susade genom Old Town som inte var så mycket till "town", åt glass och svettades ymnigt vid piren.

Sedan ytterligare ett depåstopp på caféet mittemot mitt crib (Garden Hill).

De har den godaste yoghurtshaken med jordubbssmak som jag har smakat. Kostar 80 baht och det är det värt!

Men vikingar som vi är krävs det mer för att släcka vår törst... således en skål nudelsoppa vid vägkanten!

Varefter vi begav oss till Mr Wee...


... för pizza! Kyckling, banan, jordnötter och curry tyckte jag lät exotiskt men det smakade bara som en väldigt smaklös Flygande Jacob. Här någonstans föll jag för övrigt i matkoma.

The End.

Brev från svenskkolonin

2011-02-07T16:53:00.000+01:00

Ödets nyck är att resa halva jordklotet runt och finna sig omgiven av norrländska som motsvarar ens egen i bredd. Vi börjar vara i majoritet på skolan nu, vi igloobyggande renfösare med vargsläde som fortskaffningsmedel. David anser att vi våldfört oss på hans sköra Söderhamns-mål som till hans stora förtvivlan antagit en allt sävligare ton. Jag skrattar honom i ansiktet.

PS. De utlovade bilderna från helgen har tyvärr inte kunnat laddas upp, dels för att jag inte varit hemma särskilt mycket och dels för att internet motsvarar en hjärncell med delägarskap på ett hundratal personer. Wi-fi:t gör mig suicidal.

Dr Fuu @ Marlin Rock Pub

2011-02-06T08:27:00.000+01:00

Fantastisk gårdagskväll! Jag hade visserligen bara hört bandet litegrann innan, men tillräckligt för att känna igen en del av låtarna samt covern de till min exaltering gjorde på Flame's รักสนุก. Önskar dock att språkkunskaperna varit omfattande nog att förstå mellansnacket och orsaken bakom den kvinnliga delen av publikens hälsovådliga falsettskrik, haha. Fler bilder dyker upp senare; nu väntar jag på att mitt norrländska entourage ska anlända någon gång så att jag får mig mat för dagen. See ya!

Listening Test 1

2011-02-04T04:04:00.000+01:00

Vi inledde dagen med två små prov, varav det ena gick ut på att uppfatta tonerna i orden.

Nu är jag dock smååått förvirrad - fick jag 4 eller 11 (alla) rätt? Underpresterar jag? WHAT IS THIS?

La dolce vita

2011-02-03T13:43:00.000+01:00

Har gett mig i kast med att etablera nya rutiner, så efter skolans slut blev det att svida om och bege sig ner till stranden med mina homeboiz David och Jimmie. Det här med att marinera sig i solen är dock inte den mest roande sysselsättning man kan ägna sig åt, i synnerhet inte när den steker så obarmhärtigt som här, så när jag började förnimma tredje gradens brännskador på ryggen (inte bokstavligt talat så klart, jag bränner mig aaaaldrig) begav jag mig på en hungrig skattjakt längs stranden. De andra kunde efter en timmes irrande lokalisera mig ett stenkast från utgångsplatsen i färd med att dissekera en kao phad. Gött.

Long Beach

David med sin trogna följeslagare Chang.

Smaklös kao phad gai :( Andra gången gillt för idag.

Jimmie, the roomie.

Ting tong

2011-02-02T15:31:00.002+01:00

Det har varit bristfälligt med bilder på sistone så jag tvingade Jimmie att fota mig. Guess who wears the pants in this bungalow share?

You better not kill the beat

2011-02-02T10:51:00.003+01:00

Kom hem vid tvåtiden inatt så att kravla mig upp för skola var lite... motigt. Ni behöver dock inte frukta för mitt välbefinnande - jag är i stort sett en hedning i jämförelse med vissa andra som gjort det till sin religion att söka frälsning på varje bar längs denna ö, så mitt studerande tii rongrien skall icket bli lidande. Hehe.

Ja, just ja:

För att ta mig mellan Khlong Khong Beach och Phra Ae/Long Beach vid hemfärden hostade jag upp 40 baht. Inget pris att tala om, även om jag i min enfald alltid försöker pruta vad gäller tuktuk. Fick skjuts heeeela vägen upp för Garden Hill-backen och när jag sedan hoppade av sa chaffisen något jag inte förstod varefter han... tog en evighet på sig att köra iväg? Paranoid som jag är visste jag inte riktigt om han hade ett dråp i tankarna (opportunist liksom, hallå) eller om han helt enkelt ville försäkra sig om att jag kom in säkert.

Men jag sitter ju här idag, så jag antar att det slutade väl. Snipp, snapp.

Pimp my ride, yo

2011-02-01T11:08:00.001+01:00

Måste införskaffa mig ett troget kavalleri! Att vara fotsoldat duger inte, i synnerhet inte när mina sandaler efter två veckors tjänstgöring nu är nära pensionering.

Hittills har vi tagit oss till skolan med tuktuk men även om det är billigt så upplever jag det som väldigt... begränsande. Därför går jag i moppetankar. Inte att köpa som kära mor föreslog (för 3 månaders bruk känns det inte vidare ekonomiskt), men att hyra. Dock får de scam-historier jag hört i de fall där fordonet kommit till skada mig att bita lite nervöst på naglarna. Borde jag typ... ta med mig kameran och dokumentera alla existerande skavanker innan uthyrningen?

Naiyana i min klass har i alla fall fått hyra för 2 500 baht i månaden. Thaipris säger de andra som fått lätta börsen på ytterligare en tusenlapp. Jag tycker det låter väldigt "spescha(r)l p(l)rrajs få(l)r joo, maj f(l)rrend!" och inte alls så där superförmånligt som man skulle kunna tro men det kanske är något att spela på ändå? Le, peka på min hals och kraxa, och hoppas att min brunbrända uppsyn slår upp portar en farang måste ha murbräcka för att ta sig igenom.

Första skoldagen avklarad

2011-01-31T10:46:00.002+01:00

Det känns som att tiden stått still - eller skenat iväg i alldeles för hög hastighet. Det alternerar. Femton år sedan jag senast försökte hålla tungan rätt i mun och navigera mig fram bland den snåriga djungeln bestående av thailändska bokstäver, och nu är jag tillbaka igen. Ruta ett. Eller snarare minus väldigt, väldigt många steg med tanke på att jag på vägen lyckats med bedriften att tappa ett helt ordförråd.

Mai kow jai. Pood thai mai dai. Förhoppningsvis kan jag när tiden lider slänga dessa fraser åt vinden. Tills dess är jag en svensk incognito i ett hav av thailändare. Spännande.

Kapitel... två?

2011-01-30T10:00:00.000+01:00

Har just tagit farväl av denna dynamiska duo och förflyttat mig till Long Beach för att invänta min roomies ankomst till Koh Lanta. Imorgon inleds ett andra avsnitt av denna resa med skola och allt vad det nu kan tänkas innebära. Mina ben har reducerats till gelé av all den nervositet som uppfyller mig, men samtidigt är jag så otroligt förväntansfull att jag studsar längs väggarna. Fan vad glad jag är att jag genomförde detta! Good job, Siri, good job.

Ni ska få mer text och bilder från de föregående dagarna när jag väl haffat mig ett bra internet. Tills dess, ha det bra!

Slutdestination: Koh Lanta

2011-01-27T11:26:00.000+01:00

Jag har det helt underbart avslappnat har! Detta ar on att foralska sig i - lugnt och familjart av vad jag har sett. Forsta kvallen tillbringade jag pa Klong Nin Beach och de tva efterfoljande blir det har pa Kan Tiang Bay. Darefter blir det nog upp till Klong Dao en natt innan jag susar nerat till Long Beach. Mycket strandhoppande, mest pga att jag genom ett superlyckligt tur-i-oturen-sammantraffande numera resesallskapar med tva svenska tjejer (mer om detta senare).

Ska signa ut nu, knapra pa mer banana pancakes <3 och sa blir det troligtvis middag med en samling svenskar + en norska senare ikvall. Siri is back on track om vi sager sa, matportionerna multipliceras och vikten ar pa stadig vag uppat. Ha det bast osv, puss puss!

Samui Airport

2011-01-25T05:24:00.000+01:00

Boarding om 20 minuter. Regnet faller ihärdigt. Jag hoppas på ett väderomslag när jag intar västkusten men en sådan lycka ska nog mig inte befalla.

Kinnaree Resort

2011-01-24T16:01:00.001+01:00

Här har jag bott de senaste dagarna. Hade inte reserverat något i förväg utan gled upp med mitt vrålåk till taxi, fick kika på ett rum, förhandlade lite blygt om priset och resten står skrivet i stjärnorna. 1100 baht per natt för ett deluxerum betalar jag (1200 egentligen, jag försöker åtminstone!) och så har jag ett välfungerande wi-fi, vilket är guld värt.

Möblemanget har en smått unken, fuktig aura över sig men i överlag är det fräscht. Sängfjädrarna är jobbigt framträdande/jag är en pimpinett prinsessan på ärten, men eftersom täcket är så massivt kan jag ha det dubbelvikt så att jag inte känner av det.

Det finns en strand också, jag har dock - hör och häpna - inte badat under hela min vistelse i detta land så jag kan inte uttala mig om den.

Det mesta av tiden spenderar jag sittandes ute på altanen eller i restaurangen med en bok i famnen. Billigare mat finns att köpa bara man använder apostlahästarna, men jag har blivit bekväm av mig. Här har jag min favoritstol där jag kan sitta ostört i timtal och överblicka gatukommersen, så varför ändra på ett vinnande koncept?

Tadaa!

Kap khun ka!

2011-01-24T08:42:00.000+01:00

Åh, vad glad jag blir över hjälpsamheten i detta land! Eller egentligen hjälpsamhet i överlag. Ett leende eller vänligt ord och jag faller hårt under den mest öronbedövande kakofoni man kan tänka sig; så inelegant, men med tacksamheten bubblande över. Jag är ängslig av naturen men i slutändan löser sig ju allting ändå - detta är Thailand!

Nu har jag fått flygbiljetten utskriven i receptionen. Att ordna taxi till flygplatsen skulle självfallet inte vara några problem, det är bara att vifta till sig en imorgon och finslipa mina prutningskunskaper ute i fält. Killen i receptionen hade dessutom noterat att mitt förnamn var thailändskt så han skulle återkomma med betydelsen när han visste det. Hahaha. Vad fint.

Jag som tyckt att de varit väldigt artigt.... reserverade på detta hotell. Men nyfikenheten finns där, de har bara inte varit lika översvallande frispråkiga som den (huvudsakligen) burmesiska personal jag stött på tidigare under resan. Thai vs burmes - är det skillnad i mentaliteten? Eller har det att göra med att den sistnämnda är hemtamare inom engelska?

Hur gör jag med Krabi?

2011-01-23T12:11:00.000+01:00

Det finns säkert massvis att uppleva på Krabi men i nuläget känns det bara som ett delmål för att nå Koh Lanta. Jag tänkte delge er mina funderingar och hoppas på några förslag som kan hjälpa mig på vägen.

Planet landar kl. 13.25 och då har sista båten mot Koh Lanta hunnit avgå på sånär några minuter. Båt hade troligtvis kostat mig kring 500 baht + priset för taxi till piren, så det hade givetvis varit att föredra. Dock lär situationen inte vara sådan att det är alternativet.

Jag står alltså där med väskan, luften är kvav, anhalten oviss. Då återstår möjligheten att åka in till antingen Krabi Town eller Ao Nang för övernattning. Taxi in dit för närmare 500 baht, hotell kring 1000 baht, därefter taxi till närmaste pir efterföljande dag för att ta båt till Lanta.

Jag landar på flygplatsen, köper en färd med minibuss och färja för närmare 3000 baht och anländer till Koh Lanta kring middagstid. Ett dyrare (eller blir det det utslaget?) men mindre tidsödande alternativ.

Vad blir domen?

JUMP!

2011-01-23T10:48:00.000+01:00

Regnet vräker obönhörligen ner så jag har tagit dagen i slow motion. Har lämnat in min blygsamma kläduppsättning på tvätt, bokat flygbiljett till Krabi den 25 samt ägnat resterande tid åt att sitta i restaurangen och agera kuttersmycke.

Skoja baaa.

Det finns en liten hylla där, dignande med de mest gudomliga frukter mänskligheten kan tänka sig - böcker, i sin fysiska form. Ingenting som en laptop fylld med pdf-filer kan ersätta. Så jag har ögnat min tallrik pad thai då och då, sörplat på melonshake och huvudsakligen haft uppmärksamheten fäst på kvalitativ läsning i form av... tantsnusk. Jag och Jilly Cooper, den dynamiska duon. Tillsammans spränger vi landsgränser!

Lover, when I sing my song all the rivers sing along

2011-01-22T16:44:00.001+01:00

Gatan fram och tillbaka har jag vandrat, så till den milda grad att klacken på skon har lossnat och jag löper risk att ofrivilligt ta termen "street walker" till en mer bildlig nivå. Bang Rak Beach tar inte alltför lång tid att överblicka till fots; kommande dagar är det inte helt omöjligt att jag vidgar vyerna och beger mig ut på en aldrig skådad turné i vägmaroderande. Med brist på lokalsinne, simultanförmåga och allmän trafikkunskap kan jag i min framfart stoppa upp en hel ös infrastruktur så detta blir onekligen nervkittlande.

I övrigt försöker jag lära mig hantera det här med att resa på egen hand, men kan inte förneka att jag stundom känner mig hopplöst vilsen till både kropp och själ. Paradoxen ligger i viljan att vara själv, men rädslan för att vara ensam. Haha, förstår ni vad jag menar eller är jag helt oresonlig nu?

Så länge jag står på sidolinjen och själv slipper stressa, tycker jag om att titta på människor vara på väg någonstans. Flygplatser är den optimala platsen då diversiteten bland människorna är så stor. Älskar den korta men intensiva inblicken man får i deras tillvaro.

Örnen har landat

2011-01-22T08:14:00.001+01:00

Nu har jag än en gång landstigit på Koh Samui men denna gång sker erövringen utan allianser. Jag har strategier att utarbeta, kavallerier att överblicka (ska jag verkligen våga hyra moppe, med min oförmåga att skilja på höger och vänster?) och stränder att inta. Eller så agerar jag en strandad val och gör strandremsan till mitt fort; det fungerar vilket som.

400 baht med taxi betalade jag för att ta mig från hamnen i Nathon till Bang Rak Beach. Förmodligen var priset i överkant men med solen gassandes över mig och urinblåsan pockandes på uppmärksamhet var jag väldigt medgörlig

"600," sa taxichauffören. "300 and a very bright smile," kontrade jag med och sedan enades vi någonstans däremellan.

Och nu befinner jag mig på hotellet, Kinnaree Resort. Ska ta och fräscha till mig så hörs vi senare!

21/1 Koh Phangan

2011-01-21T13:48:00.001+01:00

Hej allesammans! I nuläget ser det ut att bli lite ändrade planer för min fortsatta färd. Jag krๅnglar till det onödigt mycket för mig själv men bara jag lyckas genomf๖ra detta så tror jag att det blir bra.

Som ni kanske har förstått har hälsa och välmående naggats rejält i kanterna under min vistelse i Thailand. Jag har varit här i 11 dagar och ärligt talat - inte en endaste av dem har jag med rent samvete kunnat se mig i spegeln och åma mig narcissistiskt. Det har helt enkelt inte varit jag i reflektionen.

Hostan är efterhängsen, medicinerna gör mig trött (nu har jag bestämt mig f๖r att inte fullfölja antibiotikakuren, förlåt), aptiten är obefintlig och jag har som en naturlig följd av detta tappat vikt. Vad gör det att det är andlöst vackert här när jag saknar sinnesfriden att uppskatta det?

Nu har jag beslutat mig f๖r att fortsätta resan på egen hand, få mig själv på rätt köl igen och anlända till Koh Lanta med påfyllda fett- och energidepåer. Tack mamma för att du ringer, ömmar, skäller och får mig att inte tappa all sans och fattning. Kid teung mak mak!

Bläckplumpen

2011-01-18T12:40:00.001+01:00

Okej, vet ni vad jag just blev medveten om?

Ångesten - den sitter i väggarna. På golvet. I taket. Den sitter i de obekväma sängfjädrarna som sticker mig i skulderbladen om nätterna, den flödar ut ur ac:n och den täcker alla porer. Alla deppiga tankar som tagit form de dagar jag varit här har lagt sig som klibbig tjära över varenda synlig yta i detta rum och jag har inte fattat det, inte förrän nu.

Idag har jag nämligen spenderat dagen under bar himmel och det har varit så himla, himla härligt och jag har sett havet svischa förbi medan hjärtat sagt boom boom pow och håret klibbat sig över pannan och jag har inte brytt mig ett skit för att jag haft det bra.

Men sedan jag kom tillbaka till hotellrummet har jag haft en klump i magen och nu fattar jag varför. Det är rummet! Det är det! Och det vore så enkelt att bara gå härifrån men jag orkar inte för nu är jag matt och handlingsförlamad igen. Kan man tänka sig.

Tur att jag åker härifrån imorgon.

Regnmakaren har sitt säte i sydost

2011-01-17T13:00:00.001+01:00

Idag är det regnet som regerar över Koh Samui. Himlen är blygrå och de hoppfulla solstrimmor som vågar tränga igenom molntäcket bannas raskt för sin dumdristighet. Jag lyckades fastna mellan två skyfall under eftermiddagen och fick vackert vänta ut det senare av dem sittandes på en restaurang ett stenkast från hotellet. Ett skönt avbrott från gårdagens barrikad inne på rummet.

Det här med maten är dock fortfarande ett problem - jag känner överhuvudtaget inte av någon hunger, bara en medvetenhet om att jag borde äta, men knappt ens det är tillräckligt för att jag ska ta itu med det. Det är frustrerande men håller även ett visst mått av fascination för någon som jag, som till skillnad från nu aldrig tidigare behövt tvinga i mig maten tugga för tugga. Vilken tragisk åsyn jag måste ha utgjort förresten.

Personalen på restaurangen hyser för övrigt en väldig fascination för mitt ursprung. Jag var där även igår, och först mot slutet av kvällen ställde servitören försiktigt frågan om var jag kom ifrån. Sedan blev stämningen i en fingerknäppning otroligt uppsluppen, för det verkade ha spekulerats hejvilt om huruvida jag var thai eller kines eller burmes (?!) och inte ens när det kunde verifieras trodde "husmodern" riktigt på mig. Det är så lite varstans - att se thai ut men uppenbarligen inte kunna thailändska gör att det tisslas och tasslas - men nu skedde det så artigt och försynt att det bara var roligt. Jag är bra att ha som isbrytare i konversationer, haha. Finnes för uthyrning och lämplig som underhållning vid mindre evenemang som barnkalas.

Klagosång

2011-01-16T13:10:00.000+01:00

VAD HÅLLER MIN KROPP PÅ MED? Kan den inte bara sluta vara ett sådant offer och istället lägga in ett motangrepp på alla dessa virus som tagit mig i besittning? Strepsils är mitt huvudsakliga födointag men jag ger inte mycket för de halstabletterna - IG MINUS MINUS får de i effektivitet.

Nu har jag i alla fall förflyttat mig till Samui. Det är... varmt. Ja. Jimmie (min rumskompis nu och på Koh Lanta) har just härjat runt på ön med moppen medan jag, världens mest apatiska varelse, häckat på hotellrummet hela eftermiddagen. Har inte så mycket krafter till att företa mig någonting så jag tuggar alltmest på mina jäkla piller och blänger ilsket in i väggen.

Orkar inte skriva mer. Lev och må.

GAAH.

Baan Na Pom

2011-01-15T12:01:00.001+01:00

Sjukstugan/mitt rum/the dungeon, med utsikt över butiken.

Simons rum enligt Na Pom. Nu står det tomt och väntar. Vad ska du till Barcelona till påsk för?

Det är en riktig katt.

Vad jag har gjort medan ni sovit

2011-01-15T11:07:00.000+01:00

Status: Oförändrat allmäntillstånd, frånsett ett tillskott av massiv träningsvärk i magmusklerna som följd av all hosta. Kommer att vara så jäkla biffig när detta väl är över! Och ja, jag ska bege mig till Samui som planerat men det där med storstilad entré kan vi spara till en annan gång.

Har varit en sväng förbi en klinik idag och har nu en pillerknaprares våta dröm i min ägo. Sammanlagt 15 tabletter per dag ska intas, woot. Någon form av paracetamol och antibiotika har jag gissat mig till, men annars befinner jag mig i en blissful okunskap. Medan jag var där fick jag även genomgå en snabb vikt- och måttkontroll - 167 ståtliga centimeter var jag tydligen, det ska jag leva länge på.

Här har ni förresten några bilder från roadtrippen vi gjorde den 13/1 till Sukhothai. Åt nudlar, åkte på sightseeing (tre stycken som enda passagerare i en hel vagnskaravan) och så fotades det lite ruiner och smått & gott runt omkring. Jag går in på ordinarie thaipris så länge jag inte öppnar munnen och avslöjar mig, haha.

Bara som en parentes

2011-01-14T08:56:00.000+01:00

Jag har egentligen inte tid för självömkan, men nu har jag avsatt en halvtimme åt detta vare sig det passar eller ej. Måste bara få ventilera min frustration för som situationen nu är går jag ronder mot mig själv inne i i mitt huvud.

Har haft feber i några dagar och även om den är pa övergående är kroppen totalt mörbultad. Lederna värker, aptiten är borta (och då är det illa, det vet ni) men värst är ändå hostan. Får ingen respit från den här äckligt skrälliga, raspiga hostan som sliter sönder halsen inifrån. Jag trodde aldrig att jag skulle tycka att Thailand var kallt, men nu vet ni - det går utmärkt att hasa omkring i jeans, sjal och långärmat.

Vi ska åka till Bangkok imorgon natt för att jag ska kunna ta 06.00-planet den 16, men krafterna är obefintliga och jag är nära att strunta i det. Strunta i Koh Samui och Koh Phangan och vila upp mig här istället, få mer tid med mormor och ta mig ner till Phuket via Sukhothai när tiden lider. Dock har jag lovat att möta upp Jimmie där nere och hotellen är bokade och... åh, jag vet inte. Jag vet inte. Kan inte tänka klart genom feberdimman.

Mitt i allt elände vill jag ändå säga att jag har det bra trots mitt fysiska (och psykiska...) breakdown. Jag har hört via ryktesvägen att lillebror ligger däckad i magsjuka, och ska jag göra en kvalificerad gissning så... tror jag nog att jag får bättre omvårdnad här :) Han har snabbnudlar att förfoga sig över, jag får allting serverat innan jag ens känner behov av något. Krya på dig gurkan, och ni andra får se till att ha det marginellt bättre än oss två!

HEJDÅ SVERIGE

2011-01-10T17:20:00.000+01:00

Av någon anledning hade min paranoia fått för sig att biljetten ut ur landet var ett hittepå, men nej, efter många timmars väntan sitter jag nu här med två boardingkort i handen medan hjärtat håller på att frivolta sig ut ur bröstkorgen. KAN NI FATTA? För tro mig, jag gör det knappt själv.

Jag tänkte passa på att överösa er med en massa kärlek och intimitet i denna utdragna avskedskram (hehehe, som om jag inte fått nog av sånt, det har varit krammaraton här i skogarna). Mamma var tvungen att bända loss mig bit för bit och väsa något om att jag nu fick ge mig, hallå mammas_flicka90, separationsångest. Men jag kan inte rå för det! Hatar avsked och blir löjligt sentimental och överdramatisk. Min näthinna får liksom ett soft focus-filter över sig och allting börjar skimra samtidigt som stråkorkestrar stämmer upp till spel. Sedan är Niagara-fallet igång.

Hursomhelst, här är reseupplägget om någon är intresserad:

Den långa strapatsen består av en detour till Peking för några timmars väntan och byte av flygplan innan Thailand slutligen ska intas. Jag landar alltså inte förrän 18.05 imorgon, thailändsk tid, och direkt därefter ska jag påbörja den 5-6 timmar långa bilfärden till min moster.

12-15 januari hälsar jag på släkten i Kamphaeng Phet-trakterna (finns nog dessvärre inget internet)
16-19 glider jag runt på Koh Samui
19- ...? fyra-fem dagar i alla fall, steker jag på Koh Phangan
därefter Phuket och slutligen Koh Lanta

Som ni kanske märker har jag absolut noll koll. Jag är bara glad att jag snart befinner mig i luften, resten tar vi sedan. Och just ja, min månatliga vän bestämde sig just för att dyka upp på oväntat besök. Inte emotsett, men väldigt typiskt. Ska hamstra bindor från flygplanstoaletten så fort jag boardat planet *boho chic*

Nu ska jag ta och avrunda detta mastodont-inlägg. Är på capslock-humör och har en förkärlek för !!!!!111 så inget gott kan komma av fortsatt skrivande. HARE BÄST SNUSMUMRIKAR! LATEROOO!

Dunder och vidunder

2011-01-10T00:31:00.000+01:00

Jag har haft feberkänningar idag och varit allmänt skör, men sedan alvedonen fått kicka in har det sedan några timmar tillbaka varit en rätt så dräglig tillvaro. Skrovlig 69-halsbloss-om-dagen-röst i hybrid med kusin Skeeters nasala stämma karaktäriserar mig, but that's shit you gotta take.

Gruvar mig dock enormt mycket inför alla de starter och landningar som väntar mig idag/imorgon; om mina trumhinnor ska explodera i kaskader av blod och konfetti så är det nu. Jag dristade mig till en sån där snortning av saltvatten men inte vet jag om det utförde något underverk i näsgångarna. Mig veterligen snörvlar jag på minst lika bra som tidigare.

Och som en liten fotnot kan jag ju säga att jag är ganska så jättesuperdupermeganervös. Det där med sömn kan jag ju se mig om i månen efter.

gone + with + a + bang

2011-01-07T00:15:00.000+01:00

src

Jag är sugen på en förändring i hårväg. Ni ska få se hur jag har tänkt det, jag ska bara klippa och klistra ihop ett kollage först. Är lite valhänt med sånna här inspo-grejer men när jag väl lyckas, ja då ni! Då ska ni få sitta där på er sida om datorskärmen, granska bilderna hårstrå för hårstrå och låta åsikterna falla över mig som ett syraregn.